.jpeg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
Excess Will Save Us (2022)
Rolig men effektsökande debut om främlingsfientlighet och identitet
Långfilmsdebutantens Morgane Dziurla-Petits "Excess Will Save Us" är en blandning mellan dokumentär och fiktion som både griper tag och får mig att skratta. Skildringen av regissörens egen familjehistoria är oftast träffsäker i ton men blir samtidigt tröttsamt effektsökande på grund av valet att berätta ur ett "meta-på-meta" perspektiv.
Sedan 25-åriga Morgane Dziurla-Petit lämnade filmskolorna i Paris och Cannes för en karriär i Sverige har hon gjort succé. Kortdokumentären Excess Will Save Us (2019) vann inte bara pris på en rad stora filmfestivaler utan tog även hem en Guldbagge för bästa kortfilm år 2020. Nu har hon använt kortfilmen som grund i långfilmsdebuten med samma namn, där vi får återse hennes familj i den lilla nordfranska byn Villereau.
Långfilmen, som produceras av svenska Vilda Bomben Film, börjar först med att kortfilmen i sin helhet visas. Familjen Petit, alltså regissörens verkliga familj, berättar om när de trodde att den lilla sömnlösa byn blev utsatt för ett terrorangrepp. Det är lika roligt som det är oroväckande att se medlemmar ur familjen återge vilda spekulationer kring händelsen, som i själva verket bara handlade om att några jägare gett sig ut på duvjakt. Det är en finstämd dokumentär om främlingsfientlighet, men också ett porträtt av människor som ju oftast är så mycket mer än sin okunskap och rädsla för det okända.
Precis när vi förstår att kortdokumentären är slut kommer sedan titeltexten upp i bombastisk stil – och nu blir det något annat väldigt, väldigt meta.
Det dokumentära finns fortfarande kvar, men nu får vi följa med när Dziurla-Petit återvänder till födelseorten Villereau för att visa upp den färdiga kortfilmen. Excess Will Save Us handlar alltså om att vi tittar på en film som handlar om att karaktärerna i filmen har varit med i kortdokumentären Excess Will Save Us som gjorts i verkligheten (snårigt, jag vet.)
Det som händer sen är en sorts blandning av dokumentär och fiktion, som hela tiden är snyggt sammansatt med säker regi och ett klockrent bildspråk. Dock slår filmen krokben på sig själv på grund av konceptet. Storyn skriker verkligen smart filmstudent och komplex postmodernistisk idé – som säkert lät bättre på pappret än vad det fungerar rent praktiskt. Och ja, pretentiöst, det är det.
"Det är filmens roligaste scen."
.jpg?w=810&fit=max&s=26729fbc9b1befdbc271fdbac800b283)
Samtidigt fungerar meta-greppet rent dramaturgiskt. Genom att Dziurla-Petit placerar sig själv mitt i handlingen får historien, som har starka band sinsemellan men som samtidigt längtar efter något annat, en helt annat känslomässig kraft. Det är också familjens sätt att integrera med varandra som är filmens höjdpunkt. Oftast är det cringe och kul på samma gång. Som när Pappan (Patric Petit) får en rejäl egoboost tack vare kortdokumentärens framgångar på en filmfestival och desperat försöker få åskådarnas uppskattning genom att återskapa en scen från filmen i realtid. Huruvida det är sant eller inte låter jag vara osagt – men roligt är det.
Exakt vad i filmen som faktiskt har hänt på riktigt spelar egentligen ingen roll. Det säger regissören själv i filmens slutscen, som själsligt påminner om Robert Pattinsons replik "Dont try to understand it, feel it" i Christopher Nolans Tenet (2020). Sammanfattningsvis är det talande för hela Excess Will Save Us. En smart, tänkvärd, pretentiös och rolig film, men som trots allt inte riktigt vågar lita på sin publik fullt ut.
Filmen hade svensk premiär på Göteborg Film Festival, där filmen tävlar om priset för bästa nordiska film.