Recension: Ett sista race (2023) – så bra är nya storfilmen

Med sin nya film vill regissören Edward af Sillén ta med det svenska folket på en åktur som påminner om den gamla skolans mer vilda biofilmer från 80-talet. Han vill ge oss den typen av film som visar att Sverige visst borde satsa högt med både högoktanig action och humor som fyller salongerna med skratt. Det kan tyckas vara ett högt spel sett till vad filmen bör ha kostat att göra. Men efter att ha sett den kan jag konstatera att Ett sista race inte alls är något helt annat än vad vi tidigare sett på svensk film. Den är ganska exakt vad vi kan förvänta oss av genren, men mycket mer välgjord. 

Ett sista race påminner mycket om de i kritikermun ökända Göta kanal-filmerna, där den folkliga humorn och en stor tävling är centrala beståndsdelar. Men det ska vara sagt att Edward af Silléns film är mer satsig och betydligt bättre än de skräckexempel vi råkat på i genren genom åren. Mycket på grund av sin ensemble av grandiosa proportioner. Malin Åkerman, David Hellenius, Jonas Karlsson, Johan Ulveson, Peter Dalle, Johan Glans och Ola Forssmed tar alla plats på rollistan, och flera av dem är härliga att få spendera tid med. Inte minst Jonas Karlsson som ännu en gång visar sina starka kvaliteter när han gestaltar den barnsliga mobbaren TT. 

I "Ett sista race" följer vi den notoriske streetracern Dennis Gunnarsson (Hellenius) som måste tillbaka på spåret för att stoppa sin dotter från att delta i ett långt och farligt race. Där gör han upp med sin ärkerival TT (Karlsson) som länge drömt om att äntligen få avgöra vem av dem som är bäst förare bakom ratten.

Familjerna kommer att roas av "Ett sista race"

Det är inget snack om att Ett sista race har en stark grund att stå på. Utöver sin pålitliga skara skådespelare har man satt de avancerade tekniska bitarna som kommer att spela in biljakter, och på det arbetat utifrån en hyfsat kul idé som inspirerats av den norska filmserien Börning. Men trots goda förutsättningar är det inte nödvändigtvis underhållande hela vägen i mål. 

Filmen är hela tiden rapp och händelserik, och mer eller mindre varje scen är kantad med skämt. Det händer att man skrattar rakt ut och det händer att man vrider sig efter skämskudden. I de flesta fall är det mest bara något som puttrar på i det som är tryggt och folkligt. Att göra humor som alla tycker är kul är som Sillén själv säger väldigt svårt, och i det här fallet är det förmodligen familjer som kommer att roas mest åt vad som ofta är larvig humor där det ryms en hel del väntad slapstick.

Men det finns framgångsrikt kreativa idéer att hitta i Ett sista race – bäst gillar jag ondskefulla TT:s dumglada sidekick Steffe (Ola Forssmed) som förser sin tuffa vän med alla otroligt onödiga väsentligheter han kan tänkas behöva under loppets gång. Tanken är även god att ha med Johan Glans som den otippade kicksökaren Claes, som bestämmer sig för att delta i det oljetunga racet med sin elbil.

"Finns stunder där man lyckas engagera"

Att humor blandar och ger är inget nytt. Mer problematiskt är det att den emotionella kärnan i filmen inte är särskilt fängslande. Den gubbiga raggarduon Blomman (Ulveson) och Leffe (Dalle) funkar bäst på det viset när de gör vad som är tänkt att vara deras allra sista race i livet någonsin. Men förutom en fin scen i deras verkstad är inte deras tidslinje heller särskilt fängslande.

Det finns stunder där man lyckas engagera, men man tar inte tiden för att få de mer innerliga scenerna att landa och göra oss tillräckligt intresserade av karaktärerna på riktigt. Jag sliter också med att biljakterna som, även om de är läckert gjorda, saknar intensiteten för att pressa fram svettpärlor. Hur som helst kommer biobesökaren som vet vad den ger sig in på med största sannolikhet att uppskatta Ett sista race som verklighetsflykt. I sin genre är det här en klart bättre version av Göta kanal.

"Ett sista race" har premiär på bio den 25 december. Biljetter finns att skaffa på Filmstaden.