Ester Blenda (2016)

I Anna Hylanders varma presentation av den smått legendariska Stockholmsjournalisten - och författaren Ester Blenda Nordström (1891-1948) målas ett imponerande porträtt upp. I skiftande episoder får tittaren en inblick i olika delar av Esters liv, från den första stora framgången till det bittra slutet. Hon var den första i Sverige att wallraffa - vilket betyder att en reporter uppträder under falsk identitet för att få material till artiklar eller böcker - när hon först levde som piga i en månad och sedan beskrev sina upplevelser i en rad artiklar i Svenska Dagbladet. Hon var en oerhört orädd och självständig kvinna som under 20 - och 30-talet reste världen över i jakt på äventyr.

Allt från Samerna i Lappland till Argentinas bergsliga slätter skildrades i olika böcker med utsökt perfektion. Trots att Ester tillhörde kultureliten i Stockholm försvarade hon ofta de svaga samhällsklasserna i sina verk. Hon möjliggjorde till nyanserade diskussioner i dåtidens mycket fördomsfulla samhälle. Hennes böcker upplyste den svenska befolkningen om hur världen utanför våra gränser egentligen såg ut. Genom att Hylander blandar gamla fotografier med rörliga bilder och iscensatt röstskådespeleri blir denna resa väldigt levande. Dokumentären engagerar från första bildrutan.

Trots den enorma framgången hade Ester sina egna problem. Hon led av en själslig rastlöshet och en inre osäkerhet som inte tillfredsställdes vare sig hon var hemma i Stockholm eller ute på äventyr. Dessutom var hon i ett hemligt förhållande med bästa väninnan Karin under en tid då kvinnliga förhållanden inte var på tapeten. Just sättet Anna Hylander skildrar dessa kvinnors mångbottnade förhållande är det bästa med filmen. Det är gjort med en sådan genuin ömhet och förståelse att jag fullständigt kapitulerar känslomässigt. En scen vid strandkanten - där stillasittande fotografier kompenseras med rörligt vatten i bakgrunden - är oerhört stark och slår hårt.

I slutskedet av dokumentären tas Esters tragiska slutfas av livet upp. Här försöker Hylander förmedla liknande känslor lite för tydligt vilket gör att det slutliga emotionella slaget i solar plexus missar sitt mål. Detta, tillsammans med en stundtals för informativ ton i berättandet, är de enda negativa aspekter jag kan komma på. Ester Blenda är gjord med en stor kärlek för materialet och förmedlar en beundransvärd kvinnas bedrifter på ett utmärkt sätt. En dokumentär att se!

Bäst: Kärleksporträttet av Ester och Karin.

Sämst: Att slutklämmen inte riktigt blir den emotionella bomb den hade kunnat vara.