Ensamma i rymden (2018)

"Ensamma i rymden" är något så ovanligt som svensk sci-fi, en genre som sällan utforskas av nordiska filmskapare. Trots en skral budget lyckas Ted Kjellsson skapa ett äventyr som både imponerar visuellt och erbjuder en lagom mix av pedagogik och spänning till barnen. Tack vare den korta speltiden blir den vuxna tittaren aldrig uttråkad, trots att själva storyn egentligen är ett hafsigt ihopplock av vad genren utforskat tidigare. 

I berättelsens centrum står Gladys (Ella Rae Rappaport) och hennes lillebror Keaton (Dante Fleischanderi). Tillsammans med sin mamma Speedy (Aliette Opheim) har de flytt från jordens undergång i rymdskeppet Svea. Men sedan en tid tillbaka är Speedy borta och de får klara sig ensamma på det stora skeppet. Dagarna ser ungefär likadana ut tills en okänd farkost kraschar ihop med Svea. Ut kommer en underlig rymdvarelse som kallar sig för Vojajer (Henrik Ståhl). Efter inledande misstankar blir de tre vänner. Men var kommer Vojajer ifrån och vad var hans uppdrag egentligen?

Det första som slår mig när jag ser filmen är det gedigna specialeffektsarbete som gjorts. Det visuella uttrycket påminner lite om konstnären Simon Stålenhags science fiction-målningar över retrofuturiska landskap. Rymden är stor, ödslig och kall. Ensamhetskänslan som barnen känner går igenom duken. Även setdesignen imponerar. Mestadels av filmen utspelar sig på själva skeppet, som är fullt av snillrik detaljrikedom. Rent designmässigt sitter det mesta som en smäck, förutom en korkad variant av AI-roboten Hal från Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey, som av någon oklar anledning pratar på japanska.

Eftersom filmen helt bygger på att de två barnen i huvudrollerna är trovärdiga är det skönt att de fungerar så pass bra som de gör. Både Ella och Dante engagerar och levererar vad som krävs av dem, och mer därtill. Hur som helst är utomjordingen Vojajer mest en billig ET-kopia och ett Jar-Jar Binks liknande störningsmoment för den vuxna tittaren. Dock kommer de biobesökande barnen säkert att ha en annan uppfattning.

Läs också: Recension: LasseMajas Detektivbyrå - Det första mysteriet

Filmens första akt är bäst. Här presenterar Kjellsson ett antal fysiska och biologiska budskap på ett begripligt sätt, så att de yngre tittarna kan förstå. Om tiden och vad som kan hända om vi människor inte tar hand om vår planet. Senare blir det mer och mer ett rent spänningsäventyr med skurkar och laserpistoler. Här tappar filmen mig, det blir lite för farsartat. Men barnen kommer säkert att älska Ensamma i rymden och visst finns det bra mycket sämre filmer för dem att se.

Vill du ser mer svensk film i år? Spana in vår lista över kommande svenska filmer 2018!