En väldig vänskap (2015)
Den 43-årige flygplatsarbetaren Fúsi bor fortfarande hemma hos sin mamma. Hans vardag består av chokladflingor till frukost, jobb, lek med krigsleksaker, pad thai på fredagar och inringningar till en radiostation där han dagligen önskar låtar. Fúsis liv förändras abrupt när han träffar Sjöfn på en danskurs han tvingats gå på.
Spana gärna in: Årets bästa filmer är listade
Två år efter filmens premiärdatum på hemmaplan i Island, går nu En väldig vänskap upp på bio i Sverige. Efter att den glamorösa Oscarsgalan tagit upp ens fokus under början av året, kändes det som att kastas in i en annan värld genom att se En väldig vänskap. Huvudkaraktären Fúsi är så långt bort från Ryan Gosling du kan komma (även om Gosling faktiskt spelade en liknande roll i Lars and the Real Girl), den bästa liknelse jag kan komma på är "Comic Book Guy" från The Simpsons - en väldigt tung och tunnhårig man med hästsvans.
Likt förra årets isländska hit Bland män och får är den här filmen också dyster och grå med några få inslag av svart humor. Fúsi får genomlida alla typer av pinsamma och nervösa situationer; den överbeskyddande mamman som blir påkommen med en man när Fúsi kommer hem, de elaka kollegorna som tar skämten överstyr, den lilla flickan som bor granne med Fúsi som undrar vem som ska få leksaksbilen han håller i handen. En väldig vänskap är utan tvekan en feel bad-film.
Ibland blir deppigheten överdriven, men filmen lyckas ändå på något skapa ett intresse för berättelsens fortsättning. Mycket hänger på att skådespelaren Gunnar Jónsson levererar som huvudrollsinnehavare. Han är helt enkelt briljant, man bara måste sympatisera med Fúsi. Han är väldigt fåordig och får istället förlita sig på sina rörelser och ansiktsuttryck, något Jónsson lyckas utmärkt med.
Det är definitivt Fúsi som filmen kretsar kring (originaltiteln är döpt efter honom), men även de mindre karaktärerna har något att tillföra. I synnerhet Ilmur Kristjánsdóttir i rollen som Sjöfn. Hennes impulsiva tendenser ställer till det för inrutade Fúsi vars liv skakas om av hennes uppenbarande, inte nödvändigtvis till det bättre, men han växer i alla fall upp, något sent i livet.
LÄS OCKSÅ: Recension: Bland män och får (2015)
Det som slog mig mest med En väldig vänskap var hur uttänkt strukturen kändes. Manuset och klippningen är utformade på ett sätt som får det att verka som om varje onödig detalj tagits bort. Filmen är mycket riktigt bara 94 minuter lång och i det här fallet kändes den speltiden alldeles lagom. Den tredje akten är den starkaste och diverse oväntade vändningar håller engagemanget vid liv. Slutet påminde än en gång om att det här inte är en Oscarsfilm, och det är en komplimang.
Gillar du obekväma och genanta scener är En väldig vänskap en film för dig, men till de som söker sig till biografer för att komma undan den dystra vardagen har jag ett råd: håll er undan!
Bäst: Gunnar Jónssons skådespel.
Sämst: Deppigheten blir ibland för mycket.
