En underbar jävla jul (2015)
Årets stora julkomedi är här. Denna gången är det homofobi, rasism och ett ifrågasättande av kärnfamiljen som står för underhållningen.
I Helena Bergströms nya komedi får Svenssonparet Ulf och Monica (Robert Gustafsson och Maria Lundqvist) en julupplevelse de sent kommer att glömma. Sonen Oscar (Anton Lundqvist) har tillsammans med pojkvännen Simon (Anastasios Soulis) och gravida väninnan Cissi (Rakel Wärmländer) investerat i ett sunkigt gammalt dödsbo i Bromma. Det de inte vet är att Oscar och Simon tänker nyttja julfriden för att avslöja att de är papporna till barnet i Cissis mage.
Detta är som uppbäddat för problem eftersom konservativa Monica och Ulf redan har svårt nog att acceptera sin sons sexualitet. Att Simons mamma Carina (Helen Bergström) tar med sin nya tjugo år yngre muslimska pojkvän Rami (Pershan Rad) till julfesten är också något Ulf och Monica kan komma att sätta glöggen i halsen över.
"En underbar jävla jul" är en riktig ensemblefilm. Utöver redan nämnda har vi Oscars splittrade syster Sofia (Frida Beckman), Simons grekiska myspappa Millitladis (Michalis Koutsogiannakis), halvdementa farmor Gun-Britt (Inga Landgré) och barnen Ebba och Alex (Paulina Pizarro Swartling och Neo Siambalils).
Här finns en hel del roliga skämt och vissa av dem är smarta (läs vår intervju med manusförfattarna bakom filmen). Tyvärr får inte alla skratt leva ut sin fulla potential eftersom Bergström har för bråttom i sitt berättande. Flera av de bästa obekväma situationerna viftas snabbt bort för att försätta karaktärerna i en ny jobbig sits.
Trots att tempot är högt och skämten faller tätt känns filmen långdragen. Till stor del är detta en effekt av de melodramatiska inslagen som titt som tätt slängs in i smeten. Mest irriterande är inte själva innehållet i dessa sekvenser utan den överdrivna musikanvändningen som mer känns löjlig än bidragande.
Men på många sätt är "En underbar jävla jul" högaktuell med sin etiska premiss att alla är lika värda oavsett sexualitet eller religionstillhörighet. Samtidigt som detta kan kännas "PK" hanterar filmen diskussionen på ett snyggt och självmedvetet sätt.
Bäst: En scen där Ulf fullständigt flippar och spyr ur sig en hel radda homofobi.
Sämst: Den överdramatiska musiken tar udden av filmens tragikomik.