En officer och spion (2019)

Det börjar med ett väl iscensatt sceneri: Soldater och ämbetsmän från den franska regeringen samt massvis av civila har samlats för att bevittna kungörelsen av domen mot den franska och judiska kaptenen Alfred Dreyfus (Louis Garrel). Han har funnits skyldig för högförräderi och till allmänhetens beskådning avväpnas han och förs iväg, för att så småningom transporteras till den ökända ''djävulsön'' utanför Franska Guyanas kust. Problemet är bara att han är oskyldig.

I detta exceptionellt välgjorda och verklighetsbaserade perioddrama är det denna historiska konspiration mot Alfred Dreyfus som Roman Polanski skildrar. Vi befinner oss i slutet på 1800-talet. Antisemitismen är stark och har fått fäste hos regimen såväl som allmänheten. Översten Georges Picquart (Jean Dujardin) - Alfred Dreyfus före-detta lärare - befordras till chef över den franska underrättelsetjänsten. Där får han ta hand om extremt känsliga uppgifter, exempelvis brev från den tyska ambassaden som via en kontakt regelbundet överlämnas till fransmännen. I kölvattnet av Dreyfus-skandalen är den franska regeringen måna om att inget liknande ska uppdagas, så Picquart tar sina arbetsuppgifter på stort allvar. 

Det är via dessa brev från den tyska ambassaden som Picquart blir varse om att det verkar förekomma ytterligare en spion inom den franska militärregimen; någon tycks korrespondera med tyskarna. Så småningom inser han dessvärre att denna man tycks vara den riktiga författaren bakom de brev som Dreyfus dömdes för att ha skrivit. Picquart inleder en svår kamp mot konspiratoriska makthavare för att ge upprättelse åt Dreyfus och exponera den sanna spionen. 

Ett historiskt dokument.

Historien berättas mestadels linjärt utifrån Picquarts perspektiv, fast ett par tillbakablickar flikas också in. Filmen utvecklas till en "David-mot-Goliat-berättelse" när Picquart konfronterar militärregimen med sina nya upptäckter. Livrädda för att erkänna sina misstag och göras till åtlöje av allmänheten, vägrar de att ompröva Dreyfus dom. Det är också uppenbart att den starka antisemitismen var en viktig orsak till att Dreyfus dömdes för brott han så tydligt inte kunde kopplas till. Han var jude och bara det frambringade misstänksamhet. 

Ända sedan Roman Polanski långfilmsdebuterade med fantastiska Kniven i vattnet (1962), har han levererat flera mästerverk. Dessvärre tycker jag inte att En officer och spion är särskilt minnesvärd. Detta förminskar dock inte faktumet att filmen är exceptionellt välgjord. Jag är ingen expert på Dreyfus-affären, men det känns som att Polanski berättar historien på ett verklighetstroget sätt. Han tycks ha lagt ner stor möda på att få alla detaljer i historien korrekta, för när jag i efterhand läser på överensstämmer informationen väl med vad som skildras i filmen. 

Kanske valde Polanski att satsa på just autenticitet istället för nerv och spänning i berättandet, då det är detta som filmen saknar. Resultatet känns något uddlöst och jag tänker att det borde ha gått att inkorporera lite mer dramaturgiskt driv utan att Polanski hade behövt offra den autentiska känslan och korrekta historieskrivningen. 

I vilket fall som helst ger filmen mest utdelning om den ses som ett historiskt dokument. Då finns det mycket att hämta för den intresserade.

För mer läsning, se vår lista över årets bästa filmer.