Emma (2020)

När en regissör tycker att viktiga karaktärsdrag kan presenteras som textremsor i en film, då finns det anledning till oro. Tänk bara på hur karaktärerna i Suicide Squad (2016) introducerades; istället för att låta tittarna forma sig en bild av deras personligheter, bokstaverades deras egenskaper i punktform för oss. Helt meningslöst eftersom det blir ett klumpigt och manipulativt sätt att styra hur vi som publik ska uppfatta karaktärerna.

Filmen Emma. inleds just med en kort text som beskriver vår huvudkaraktär som vacker, intelligent och rik. Helt onödigt eftersom det är underförstått redan efter de första fem minuterna, mycket tack vare Anya Taylor-Joys träffsäkra gestaltning. Hon spelar överklasskvinnan Emma Woodhouse – en självutnämnd äktenskapsmäklare som på finurliga sätt styr kvinnorna i sin omgivning att gifta sig med åtråvärda män. Naturligtvis inte utan komplikationer och intriger.

Hon engagerar sig särskilt i Harriet (Mia Goth), som varken är rik eller särskilt vacker. Emma påbörjar sitt projekt med att försöka hitta någon åt henne, men strävar alltid för högt; rika adelsmän är förståeligt nog inte intresserade. Precis som Florence Pughs karaktär i Unga kvinnor (2019) konstaterar, så är äktenskap för kvinnan en affärsöverenskommelse. Harriet har, åtminstone i ögonen på de män som Emma försöker para ihop henne med, vare sig utseende eller rikedom att handla med.

Men vad Emma missar, i sin skyddade och välbärgade tillvaro med fadern (Bill Nighy), är att riktig kärlek inte tar hänsyn till sådant som  utseende, rikedom eller bakgrund. Det blir tydligt när hon uppmuntrar Harriet att avböja en mer ordinär mans frieri, enbart för att han inte har de ytliga egenskaper som hon tycker krävs. Detta trots att Harriet helst hade tackat ja.

Anya Taylor-Joy övertygar som Emma.

Filmen är en av många Jane Austen-filmatiseringar och skildrar på ett lättsamt och humoristiskt sätt den ena kärleksintrigen efter den andra. På ett sätt är det ett sorts maktspel, där Emma är huvudspelaren bland mängder av livliga sidokaraktärer. Under en lång tid har hon varit nummer ett – vackrast, rikast och mest åtråvärd – bland männen i sin sömniga lilla by. Denna privilegierade ställning har dels gjort henne blind för vad verklig kärlek faktiskt är, mycket eftersom hon har kunnat styra och ställa som hon vill. Kanske krävs det att hon själv blir manipulerad på kärleksplanet för att inse sin egen sårbarhet? 

Emma. är ett sevärt kostymdrama, men det är inte alls lika livfullt som Greta Gerwigs Unga Kvinnor,  eller lika nervigt som Yorgos Lanthimos The Favourite (2018). Det som sticker ut med filmen är främst Anya Taylor-Joys prestation. Ända sedan hennes genombrott i Robert Eggers mästerverk The Witch (2015) har hon etablerat sig som ett av Hollywoods stora stjärnskott. Här övertygar hon fullt ut oavsett känsloläge.

Naturligtvis är iscensättningen också påkostad och oklanderlig. Produktions- och kostymdesign samt den komprimerade lilla by som filmen utspelas i, skapar en absorberande atmosfär som likt ovan nämnda verk suger in tittaren i en förgången tidsperiod.

För mer läsning, se vår lista med tips på kostymdraman!