Elvis (2022)
En film värdig en kung?
Mannen bakom "Moulin Rouge!" tar sig an en av världshistoriens största artister och lyckas leverera en biografi som vågar vara originell och hjärtskärande. Sebastian konstatera att Baz Luhrmann har gjort sin bästa film på länge.
Baz Luhrmann är känd för två saker: Han regisserade en av världens bästa musikaler (kanske den bästa?) år 2001 i form av Moulin Rouge! (ja, titeln stavas med ett utropstecken - filmen är så extravagant) och för att han är upphovsmakaren till memen där Leonardo DiCaprio håller upp ett glas skumpa samtidigt som fyrverkerier exploderar bakom honom (om du inte vet vad jag syftar på, klicka HÄR). Vad han däremot inte är känd för är att vara konsekvent. Enligt mig har den 59-åriga australiensaren nämligen inte gjort en riktigt bra film sen Moulin Rouge! – för alltså 20 år sedan.
Jag kan därför med glädje meddela att han är tillbaka i högform med biografin Elvis, berättelsen om kungen av rock'n'roll, glittriga capes och musikbranschens mest ikoniska polisonger.
Alla tycks ha en relation till Elvis, vare sig man lyssnar på hans musik eller inte. Min relation handlar mest om hur han konstant gjorts narr av i populärkultur, främst för sin övervikt. Jag minns till exempel Markoolios enorma fat suit i samband med lansering av någon av sina skivor - tydligt inspirerad av Elvis. Det är därför skönt att filmen aldrig är ute efter att göra narr av honom. Elvis är en betydligt mörkare film än den glittriga ytan ger sken av. Den är också tacksamt originell.
Tom Hanks under kilovis smink
Biografier som fokuserar på musiker är vanglitvis tröttsamt fast i en mall över vad man och inte får göra. Allt för ofta pressas allt för mycket in: artistens uppväxt, genombrottet, motgångarna i form av ett obligatoriskt missbruk och slutligen en revansch. Må så vara att verkligheten tyvärr ser ut så för många artister, men ur ett filmiskt perspektiv blir det lätt förutsägbart. Filmer som försöker skaka om genren, som Elton John-filmatiseringen Rocketman, är ljusglimtarna i ett rätt slätstruket mörker. Tacksamt nog väljer Elvis en annan väg genom att låta hans manager, general Parker (spelad av en Tom Hans i kilovis lager av smink) dela på rampljuset. Under stora delar av filmen guidar han oss genom Elvis liv med den stora frågan hängande i bakgrunden: Var han skyldig till Elvis död?
Stundtals upplevs filmen som ett montage när delar av Elvis liv snabbspolas förbi (plötsligt är han beroende av piller), men det görs utan att tappa fokus på relationen mellan Elvis och hans manager. De är filmens kärna. Luhrmann lyckas flera gånger skildra hur Parker sakta men säkert för kniven allt närmare Elvis strupe. Det är hjärtskärande och förkrossande. Till sin hjälp har filmen Austin Butler som är fenomenal i titelrollen. Utseendemässigt kanske han till en början framstår som ett lite udda val, men den energi och puls han förmedlar gör att man stundtals nästan tror sig skåda en återupplivad The King.
Vill sträcka mig mot kungen
Luhrmann har alltid varit känd för sitt flådiga yttre, sina extravaganta kameraåkningar och sitt skyhöga tempo. På den fronten skiljer sig Elvis inte mycket från hans tidigare verk (filmens speltid på 2 timmar och 39 minuter är verkligen inte långtråkig) men här passar allt det där in otroligt bra. Framför allt lyckas flera konsertscener, tack vare fotot och den hetsiga klippningen, nästan teleportera mig till publikhavet på 60-och 70-talet. Jag vill också skrika och sträcka mig efter Elvis. Gör dig en tjänst och upplev det här på bio.
För mig är Elvis överlägset den bästa film som Luhrmann har levererat på år. Den är inte ute efter att skildra Elvis liv ur ett realistiskt och dokumentärt perspektiv utan på ett oblygt romantiskt sätt. Den må i sina stunder kanske gå i fällan och vara för ytlig, men när eftertexterna rullar har jag fått en helt ny respekt för en av världshistoriens mest inflytelserika artister. Det är inte fy skam.