Dumma Mej 3 (2017)

Det animerade filmformatet är en tidlös genre som fascinerar. Sedan premiären av Toy Story 1995 har den amerikanska filmindustrin sprutat ut animerade succéer nästan årligen. Framgångskonceptet är en berättelse som tilltalar såväl barn som vuxna, och jag minns som pojkvasker när jag första gången såg Woody, Buzz Lightyear och alla de andra leksakerna komma till liv. När eftertexterna rullade i biosalongen var jag frälst, trots att jag inte förstod alla skämt. Men det spelade liksom ingen roll. Den visuella upplevelsen satt fastklistrad på näthinnan.

15 år senare gjorde jag en chockerande upptäckt i samband med biobesöket av Toy Story 3. Filmen innehöll många kamouflerade vuxenskämt som mitt nioåriga jag aldrig hade förstått.

LÄS OCKSÅ: Recension - Transformers: The Last Knight (2017)

I Dumma Mej 3 är Gru, Lucy, barnen och de knasiga minionerna tillbaka. Nu hotas freden av den forne barnstjärnan Balthazar Brat som tänker ta ut sin hämnd på Hollywood efter nedläggningen av hans barnprogram på 80-talet. Beväpnad till tänderna med laserpistoler och rosa tuggummi, disco-dansandes till tonerna av Madonna och Phil Collins, är han den tuffaste motståndaren hittills. Parallellt träffar Gru sin tvillingbror Dru för första gången, och bildar en stark, men något naiv syskonallians mot Brat. "Lär mig allt du kan om skurkighet!" utbrister den adrenalinsökande tvillingbrorsan. Samtidigt försöker Lucy vänja sig vid livet som mamma.

Minionerna — dessa knasiga, gula figurer med påhittad italienska som modersmål — är tillbaka med råge efter den ljumma spin-offen Minioner (2015). Deras infantila eskapader kommer till bättre rätt när de inte spelar huvudrollerna.

Superskurken Bratt förlorade sin tid i rampljuset tack vare puberteten, och är en satirisk påminnelse om hur snabbt ära och berömmelse kan försvinna i Hollywood. I den engelsktalande versionen har Trey Parker passande nog rösten till antagonisten. South Park-skaparen är en uttalad föraktare av Hollywood.

LÄS OCKSÅ: 6 sevärda animerade vuxenserier

Estetiken är lånad från Superhjältarna (2004), men tempot är betydligt mer uppskruvat för att tillfredsställa den yngre publiken. Och stundtals lite väl uppskruvat när filmen blir för ivrig i sitt berättande. Jag hinner knappt andas mellan varven innan det är dags för nästa bombastiska händelse.

Dumma Mej 3 kommer aldrig att bli ihågkommen som en Toy Story 3. Den är långt ifrån lika välgjord som leksaksfilmen, men den är underhållande, såväl visuellt som verbalt, och det är det viktigaste.