.jpeg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
Don't Worry, He Wont Get Far on Foot (2018)
En solid ensemble och oväntat mycket humor gör Gus Van Sants film till en av hans bättre.
Gus Van Sants senaste film om serietecknaren John Callahans liv följer en feelgood-mall som skildrats otaliga gånger förut. Och dessutom gjorts bättre. Men en karismatisk Joaquin Phoenix i huvudrollen, tillsammans med en stor portion roliga skämt, bidrar till en förvånansvärt uppiggande stund i biomörkret.
Att Gus Van Sant räknas som ett av de stora namnen i Hollywood är ingen hemlighet. Filmer som På drift mot Idaho (1991) och Good Will Hunting (1997) är det inte många som skämtar bort över en kopp kaffe. Trots att han fortsatt rör sig i gränslandet mellan komik och tragik har det dessvärre också producerats mycket skräp de senaste åren. Därför är hans film Don't Worry, He Won't Get Far on Foot ett stort steg tillbaka mot den Van Sant vi alla älskar. En dramakomedi som på inget sätt kommer att vända världen upp och ner, men som ändå är den amerikanske regissörens bästa film på länge.
Filmen är baserad på verkliga händelser och följer John Callahans (Joaquin Phoenix) liv. När historien börjar är han grovt alkoholiserad, ensam och trasig. Efter en svettig utekväll med Dexter (Jack Black) blir han dessutom förlamad från bröstkorgen nedåt i en bilolycka. Hur som helst blir det bättre när han träffar Annu (Rooney Mara) och bestämmer sig för att sluta dricka. Han går med i Anonyma Alkoholister och träffar Donnie (Jonah Hill), som får honom att göra upp med sitt dysfunktionella förflutna. Men framförallt börjar han skapa skämtteckningar, vilket senare kom att bli det som omvärlden minns honom för.
Rent dramaturgisk följer filmen den klassiska mallen för en komedi, en där "hjälten" går från en tragisk situation till något bättre. Vilket inte är fel i sig. Däremot skadar det inte att skaka om konceptet för att skapa filmisk effekt. Van Sant försöker, genom att korsklippa segment från Callahans mörka liv med mer ljusa stunder. Dock blir upplägget mest ett irritationsmoment. Storyn är både förutsägbar och väl enkelt presenterad, trots ett ovanligt fint digitalt foto av Christopher Blauvelt.
Något som däremot fungerar är filmens ton. Kombinationen av satirlik humor, där speciellt skämtteckningarna är riktigt kul, och det mörker som Callahan och andra i hans närhet upplever känns genuin. I en av många AA-baserade gruppsessioner, filmens emotionellt starkaste scener, framkommer budskapet att humor kan användas som ett verktyg för att orka stå ut med livets prövningar.
Sämre blir det inte av att hela ensemblen, utom möjligen Rooney Mara som gör en platt roll som ett Stockholmskt (!) kärleksintresse, levererar. Joaquin Phoenix har en tacksam roll att spela, och är som vanligt fantastisk i allt han gör. Matchar honom gör Jonah Hill i rollen som den homosexuella AA-ledaren Donnie. Små saker, som att han kallar sin andliga högre makt för Chucky (den onda dockan från skräckfilmerna) gör karaktären minnesvärd. Skådespelarnas komiska tajming och det förvånansvärt roliga manuset gör filmen till lite av en comeback för Van Sant. Förhoppningsvis fortsätter han på samma bana i framtiden.