Recension: DogMan (2023) – svajig comeback för Luc Besson

Luc Besson har gjort omkring 70 filmer och lever fortfarande på sina meriter från 90-talet, och att han skrev manuset till Taken, som banade för Liam Neesons actionkarriär av högst varierande kvalitet. Till och från har han dragit åt det övernaturliga och skrivit ambitiösa berättelser, men det har sällan blivit något vettigt. En som synnerligen inte levde upp till förväntningarna var Valerian and the City of a Thousand Planets.

Den inte lika påkostade dramathrillern DogMan är Bessons senaste originalidé på fyra år och ger oss berättelsen om den mystiskt kriminelle figuren Douglas, som hamnar i häktet där han ska ge sin story för en inkallad profilerare. Vem är denna rullstolsburna crossdresser som polisen hittat blodig i en lastbil full med hundar?

Allt eftersom får vi en tydligare bild av vem Douglas är – från uppväxten då hans aggressiva pappa höll honom inlåst i en bur med hundar till vuxen ålder när han blivit någon slags orädd brottsmogul som bor likt en kejsare i sitt kloaktempel med en armé av hundar. De förstår precis allt han säger till dem och fungerar på många sätt som hans ben. 

Superhjältefilm utan övernaturliga element

På pappret gillar jag "DogMan" för sin både egna och skruvade idé. Den har serietidningselement med drag som påminner om Jokern där vi följer en utböling som aldrig kommer att hitta sin plats innanför samhällets ramar, och i detta blir farlig. Men någonstans i det där skruvade finns det också en hel del luckor som egentligen inte får finnas där. Vi får ingen riktig förklaring till hur det kommer sig att Douglas kan få sina hundar att förstå precis allt han ber dem om. I en sekvens får vi se dem rusa in på en bar för att hota en gangsterledare. I en annan får vi följa med när de helt utan sin husse gör minutiöst inbrott för att stjäla smycken från en larmad kåk. 

Det är som att man velat göra en superhjältefilm – utan att ha med några övernaturliga element. Vi får helt enkelt bara köpa att en man som spenderar tillräckligt mycket tid med sina hundar kan få dem att göra precis vad som helst. Det är förstås helt idiotiskt, men om man lär sig att acceptera filmen för vad den är så kan man ha kul med DogMan, som har en bra grund att stå på. Förutom en snygg regi är Caleb Landry Jones fantastisk i huvudrollen, och vi är nära honom i nästan varje scen. 

Svårplacerad film

Jag är vanligtvis för att låta filmer komma undan med bristande logik. Så mitt största problem med DogMan är egentligen inte att hundarna kan göra vad de vill. Jag får kämpa mer med att omfamna helheten. Douglas och hans hundar är alltid i för stor kontroll för att det ska bli spännande på riktigt, och något större driv får vi inte heller. Berättandet är hela tiden lite för sömnigt för att komma till liv på allvar.

Det blir en märklig kontenta som gör DogMan till en svårplacerad film. Många kommer tycka att den har ett heldumt upplägg, men samtidigt är den kompetent genomförd på de flesta andra plan. För skådespelares del är det viktigt att inte vara dålig i dåliga filmer. Nu är inte DogMan riktigt så illa ute, men om det inte vore för en fantastisk Caleb Landry Jones så hade det här varit en svår tittning att ta sig igenom.

"DogMan" har biopremiär den 10 november.