Recension: Welcome to Chippendales (säsong 1)
Strippor och mord i nya Hulu-serien
I dag är det premiär för "Welcome to Chippendales" på Disney+. Filmtopps Eric Diedrichs roas åt den osannolika men sanna historien om strippor, koks och mord.
"Den amerikanska drömmen", alltså själva begreppet, myntades först 1931 av författaren och historiken Hames Truslow Adams som en symbol för vad världsmakten i väst utlovar sina medborgare. Oavsett om möjligheternas land lever upp till detta eller inte, har hans ord kommit att prägla både den inhemska kulturen och synen på vad USA kan vara.
Så även för Steve Banerjee (Kumail Nanjiani), en indisk invandrare som i början av 80-talet slavar på en bensinstation utanför Los Angeles. Hans dröm är att stå på egna ben, något han genom hårt arbete har lyckats skrapa ihop ett startkapital för. Visionen om en luxuös backgammonklubb visar sig dock inte vara lika lukrativ i realiteten. Tur är det då att ödet korsar vägar med olika lirare som kan förvandla klubben Destiny II till nöjesinstitutionen Chippendales – en strippklubb för kvinnor, med manliga dansare.
Kilovis kokain och mord
Vad som gör Welcome to Chippendale extra fascinerande är hur sanslös vägen till framgång visar sig vara. Utöver de kreativa skillnaderna mellan den Emmybelönade koreografen Nick De Nola (Murray Barlett) och Somen Banerjee – som mer eller mindre mynnar ut i ett krig – har vi den bubblande rasismen, kilovis kokain och mord! Allt med en nära koppling till nöjesindustrins nöjesindustri – Hollywood.
I första avsnittet vävs den tragiska historien om Peter Bogdanovich, Dorothy Stratten och Paul Snider in i huvudberättelsen på ett mycket effektivt och sömlöst vis. Egentligen kan jag tycka att de borde ha hållit på slutsmällen något avsnitt till, men historien om Chippendales bjuder på så många godbitar att det inte finns så mycket till alternativ än att vända blad.
Lika välklädd som sleazy
Kumail Nanjiani spelar här på andra strängar än vad vi är vana vid att se. Komikern är återhållsam, girig och i princip helt humorbefriad. Hans främsta motspelare, Murray Bartlett (The White Lotus), är fantastisk som Nick De Nola. Lika välklädd som sleazy, i en allt tjockare kokaindimma, för han sig som Roy Scheider i All That Jazz (1979), totalt narcissistisk, totalt hänförande.
Över säsongens gång går berättelsen lite på repeat emellanåt, men samtidigt är det hela tiden snyggt, underhållande och välspelat. Juliette Lewis, som spelar dansställets kostymör, bjuder dessutom på ett underbart "koksrus" där hon skriver succénumret "Hunkenstein".
Welcome to Chippendales finns nu att streama på Disney+