Recension: The Bear (säsong 2)

För en person som aldrig har arbetat inom restaurangbranschen gjorde inte premiärsäsongen av The Bear mig särskilt sugen på vallfärda dit. Vad den däremot gjorde var att befästa min åsikt om att miljön är som gjord för film och TV. Det stundtals skyhöga tempot, personalens vacklade tålamod när allt går åt pipsvängen och de stora känsloutspelen lämpar sig fantastiskt väl för drama och intriger. 

Säsong två är en rak fortsättning på den tokhyllade första omgången och tar vid nästan omedelbart där den förra slutade. Carmy har äntligen råd att renovera och omdöpa The Beef, och hela säsongen ramas in av en tidsangivelse som räknar ner till öppningen av den nya restaurangen. Om du var orolig att säsong två inte skulle lyckas återskapa allt det som var så underbart förra gången kan du andas ut. Säsong två tar allt det som var fantastiskt med premiärsäsongen och spinner vidare på det. 

Jamie Lee Curtis som alkoholiserad mamma

Framgången byggde till stor del på de fantastiskt utmejslade karaktärerna. Även om Jeremy Allen Whites Carmy var ledstjärnan förra gången var varje bildruta fullproppad med underbara biroller som Ebon Moss-Bachrach högljudda Riche eller Lionel Boyces munkfixerade Marcus. Seriens skapare Christopher Storer tycks ha förstått vari styrkorna låg och låter därför samtliga biroller få välförtjänt ännu större utrymme i denna fortsättning. Några av höjdpunkterna under de sju första avsnitten tilldelas helt klart dem. Marcus resa till Köpenhamn är till exempel ren och skär matmagi där Will Poulter dyker upp i en mindre, men klockren roll. Välskriven dialog varvas med ett närbildsfoto som inte helt osökt drar tankarna till en annan makalös matserie – Netflix Chef's Table. För mig som anser den serien vara något av det bästa som har gjorts är stora delar av The Bear mumma för själen.

Trots det ökade fokuset på birollerna är inte det på bekostnad av Carmy. Tidigt dyker en gammal bekant upp som drar ut honom på okänd mark där vi får lära oss mer om honom. Serien må använda mat och restaurangmiljön som kuliss men i grund och botten är det en otroligt skicklig skildring av familj och de relationerna vi skapar med andra. Det fullkomligt briljanta sjätte avsnittet teleporterar oss exempelvis tillbaka i tiden till en julafton för att skildra Carmys släkt före broderns bortgång. Tempot är skyhögt och alla pratar i mun på varandra på ett sätt som ger mig lätt panik men som samtidigt känns helt rätt för karaktärerna. Avsnitt sex är för övrigt värt att se bara för Jamie Lee Curtis insats som alkoholiserad mamma.

Känslorna går ofta varma

Även regin är värd en applåd. Känslorna går ofta varma men samtidigt finns det utrymme för lugn och eftertanke. En scen kan dröja sig kvar för att skildra en karaktärs glädje eller brusande ilska. Lägg också märke till den brutalt effektiva klippningen där stadsmontage varvas med hetsiga inzoomningar på äggklockor (du förstår när du ser det).

Betygsfemman är inte långt borta. Den hägrar vid horisonten. Om de tre sista avsnitten håller lika hög kvalitet som de sju första är det inte helt omöjligt att även denna säsong når den beundransvärda fullpotten. Serien är dock helt klart värdig filmvärldens motsvarighet till en michelinstjärna - utsökt!

"The Bear" säsong 2 har premiär på Disney+ den 2 augusti.