Recension: The Acolyte (säsong 1) – mysteriet utvecklas bit för bit

Recensionen är baserad på seriens fyra första avsnitt.

"The Acolyte" utspelar sig hundra år innan originalserien (1977–1983), under en tid då det råder fred i galaxen. En mystisk lönnmördare riktar in sig på jedier. Alla spår leder till den före detta padawanen Osha (Amandla Stenberg). Jedierna som undersöker morden finner dock snart ett större mysterium.

Onödiga kontroverser

"The Acolyte" har varit oerhört kontroversiell i minst ett halvår. Kontroverserna har uppstått då mycket av marknadsföringen har fokuserat på mångfald. Detta har oroat många fans av både Star Wars och populärkultur i stort. Jag tycker denna oro var berättigad, då Disney haft ett stort fokus på en woke-agenda länge.

Problemet är att de många gånger verkar ha stirrat sig blinda på mångfald, vilket bland annat har resulterat i The Marvels, som jag själv tyckte var en bedrövligt dåligt skriven och regisserad film. Många befarade att The Acolyte skulle göra samma misstag.

Efter att ha sett de fyra första avsnitten av "The Acolyte" kan jag konstatera att det är marknadsföringsteamet på Disney som är idioter; genom att fokusera mycket av marknadsföringen kring woke-agendan har de skjutit sig i båda knäskålarna, känns det som. För faktum är att seriens skapare, Leslye Headland har lyckats göra en serie som bjuder på mångfald utan att skriva oss på näsan.

I "The Acolyte" har vita män inga bärande roller. Som en vit man som fyller 40 i år kan jag säga att detta inte stör mig nämnvärt. Headland har inte heller gått rakt åt andra hållet, med någon annan sorts homogen rollbesättning. Huvudrollen innehas av en mörkhyad kvinna. I de andra bärande rollerna ser vi bland annat en koreansk man, en afroamerikansk man och en vit kvinna, sminkad som en utomjording.

Identitetspolitik lyser med sin frånvaro. Antiwoke-fanatiker kommer säkerligen motsätta sig somliga aspekter, exempelvis huvudkaraktärens ursprung, men som ett hyfsat påläst Star Wars-fan tycker jag att Headland har vävt ihop woke-agendan med befintlig Star Wars-mytologi på ett snyggt sätt. Det kanske ska tilläggas att mytologin är hämtad från Extended Universe, som även kallas Legends. Men detta har Disney gjort länge nu; det är helt på sin plats.

En thriller

"The Acolyte" är mer som en thriller än exempelvis actionpackade "The Mandalorian", även om vi, så klart, bjuds på ett par spännande actionsekvenser. De delar av marknadsföringen som inte fokuserade på woke-agendan utlovade ett spännande mysterium. Detta har de gjort väldigt bra, då min hjärna går på högvarv när jag försöker räkna ut vem eller vad som egentligen ligger bakom lönnmorden; titelkaraktärens identitet avslöjas rätt omgående, men ”acolyte” betyder ungefär ”följeslagare”. Vem leder egentligen denna person?

"The Acolyte" har dock även ett antal brister. De starkaste korten i rollistan är Stenberg och Lee Jung-jae, mest känd för huvudrollen i Squid Game. De kramar verkligen det mesta ur manuset, som bitvis stapplar och låter lite lagom krystat, ungefär som en halvdassigt skriven tonårs-såpa.

Serien innehåller även ett par typiskt löjliga Star Wars-luckor, som även de kan liknas vid tonårs-såpor (”varför berättade du aldrig?” är en fråga som uppkommer mer än en gång).

De flesta andra karaktärer, utöver Stenbergs och Lees, är platta stereotyper, som mest känns som att de är där för att fylla ut rollistan. Yord (Charlie Barnett) är till exempel en typiskt kaxig ”pretty boy”. Jag är faktiskt lite osäker på om inte Headland utformade karaktären som en slags motsvarighet till den kurviga, men annars helt poänglösa, blondinen i halvdassiga actionfilmer från 80-talet. Han är ungefär lika irriterade som en i alla fall. Samtidigt känns det lite småkul.

Intressant djupdykning

Prequel-trilogin (1999–2005) belyste bristerna i jediordern. Jag tänker då främst på den arroganta attityden, att de alltid är övertygade om att de har rätt, och att känslomässiga band inte tillåts. Detta sätts i retroaktivt perspektiv i Jedins återkomst (1983), där Luke Skywalker besegrar sith-ordern en gång för alla genom sitt känslomässiga band till sin far.

Denna problematik tas upp i "The Acolyte". Detta är, som sagt, en serie som har en hel del gemensamt med en thriller. Och som många bra thrillers, utvecklas mysteriet bit för bit, så jag kan inte gå in på detaljer. Jag skulle därför vilja avsluta med att redovisa jediorderns trosbekännelse (ni får ursäkta min taskiga översättning) och en fråga:

”Det finns ingen okunnighet, kunskap finns. Det finns ingen passion, lugn finns. Det finns inget kaos, harmoni finns. Det finns ingen död, Kraften finns.”

Min fråga:

Hur kan någon förväntas finna harmoni och lugn om de som säger sig kontrollera Kraften på ”rätt” sätt orsakar död och förstörelse för att de ”vet” bäst?

"The Acolyte" har premiär på Disney+ den 5 juni. Fler premiärer på Disney+ i juni hittar du här.