Recension: Wendy (2020)

Intill en tågbana någonstans i den amerikanska södern ligger en diner där ägarna och deras barn arbetar hårt för att få stället att gå runt. Barnen - Wendy, James, Douglas - reflekterar över tillvaron och fasar över tanken på att växa upp för bli som sina föräldrar.


Plötsligt en natt uppenbarar sig en skugga på väggen, en skugga som får barnen att hoppa ombord på ett av tågen som dundrar förbi fönstret. Här börjar äventyret, frihet i sin allra mest naturliga form gestaltas när Wendy omfamnar nattens vind under färden. Barnen möter här Peter Pan (spelas av Yashua Mack), som leder vårt ensemble från tåget, ner i vattnet och därefter via kanot till Landet ingenstans, Neverland – verklighetens natursköna Montserrat i östra Karibiska havet.


Fullständigt oproblematiskt förblir berättelsen förvisso icke. "Mother", så kallas fundamentet som ger energi till Neverland, ser till att ingen blir vuxen. Ett faktum som skapar splittringar när barnen återigen reflekterar över livet, barndom och saknaden efter föräldrarna trots äventyrets glädje. Dynamiken mellan Wendy och Peter, såväl som barnens splittring kring vad som egentligen är ett lyckligt liv värt att leva, är vad som ger filmen djup.

Är hemma där vi är födda eller är hemma dit vi vill komma? Är våra föräldrar våra föräldrar eller är jorden vår sanna moder? Har Allison från The Breakfast Club rätt, dör vårt hjärta när vi blir vuxna?


Vad jag kan uppskatta med Wendy är de starka kontrasterna mellan det inledande alldagliga livet och den magiska berättelsen som kommer. Hur pittoreskt och fullständigt oglamouröst det amerikanska klassamhället porträtteras i filmen, som sedan övergår till ett äventyr av pirater och vulkaner.


Någon sa att imitation är den högsta formen av smicker och jag håller med. Ofta funderar jag över hur det hade varit för J.R.R. Tolkien att få se Sagan om Ringen-trilogin, eller för Alexander Dumas att se filmatiseringar Greven av Monte Cristo. James Matthew Barrie har varit död i 83 år men för Wendy vågar jag nog påstå att han återuppstått – detta hade han velat se.


Det är en vacker film, som hela tiden känns genuin. Aldrig känner jag närvaron av någon usel green screen, som i vanlig ordning fått oss att tänka på plastgräs från Rusta.
 Istället fylls bioduken av havets energi och färg.

Wendy är inte bara en spännande hyllning till mästerverket Peter Pan utan även till Cinéma du look med skimrande hav, tunga färger, naturliga ljud kombinerade med filmmusik och komplicerade äventyr.


Läs också vår lista med alla kommande Disney-remakes!

För mer läsning ---> Scrolla vidare!