Recension: Self (2024) – budskapet trumfar nöjet

Pixars SparkShorts är en serie oberoende animerade kortfilmer producerade av Pixar Animation Studios. Här får anställda sex månader och begränsade budgetar för att utveckla kortfilmer baserade på personliga erfarenheter. Serien utforskar olika teman och berättartekniker. Kortfilmerna har fått kritikerros för att bland annat behandla könsolikheter, arbetsrättigheter och mångfald.

I den senaste av raden kortfilmer från SparkShorts har vi Self (2024), som släppts på Disney+ i dag, med Searit Huluf som regissör. I denna kortfilm får vi träffa en trädocka som trots idoga försök att passa in i sin omgivning ständigt får kalla handen på grund av sin etnicitet. Detta leder till en ödesdiger stjärnönskan från dockan att se ut som alla andra, varpå detta magiskt infrias.

Allteftersom dockan successivt lyckas att passa in, så inleds samtidigt resan mot att hitta sig själv och vem hon egentligen är.

Det finns en skönhet i vara sig själv och att äga det

Att förstå sensmoralen bakom denna lilla kortfilm menar jag är väldigt enkelt. Dockans initiala slutsats är, "för att passa in så måste jag se ut som alla andra". Allteftersom bitarna av den gamla dockan försvinner och nya tillkommer, så tappar dockan bort sig själv på vägen.

Regissören vill få publiken att förstå det substanslösa i att passa in en grupp genom enbart yttre faktorer. 

På detta vis är filmens innehåll tänkvärt och är ett bra ämne för diskussion för många, både stora som små. Det finns något allmänmänskligt i önskan att vilja passa in i en grupp, den ligger begravd djupt i våran självbevarelseinstinkt sedan många tusen år tillbaka. Lämnas man utanför gruppen så kan detta innebära fara. Vi gör det som krävs, och tar de genvägar som krävs. I vissa lägen, som i dockans fall i början, vill man tillfredsställa människorna runt omkring sig och inte sin egen självbild.

Man ska alltid i den mån man kan, äga personen och bilden av sig själv.

En fabel i modern tappning – som en magisk spegel som reflekterar vishet och lärdom

Historien om trädockan lämnar egentligen inget i övrigt att önska, mer än vad den har lärt oss. Hade man kunnat med en ännu tydligare liknelse eller allegori påvisa vikten av att vara sig själv – möjligen.

Sevärdheten är väl kanske lite tvetydig. Budskapet är i så fall det unika argumentet för filmen, precis i samma anda som de gamla fablerna. Fablerna har som bekant levererat insikter till oss på löpande band genom åren. Så underhållningsvärdet av filmen kanske får stryka lite på foten till fördel för dess sensmoral och pedagogiska värde.

Ni får undersöka och kika på den själva och se vad ni tycker.