Recension: Rye Lane (2023)
Upprorisk och sprudlande uppvisning av ung kärlek
Den romantiska komedin är en genre som tenderar att fastna i sina egna utnötta och fantasilösa hjulspår alltför ofta. Långfilmsdebutanten Raine Allen-Miller får oss att glömma detta med hennes elektriska och oändligt charmiga Rye Lane.
Dom (David Jonsson) och Yas (Vivian Oparah) är två nyblivna singlar i södra Londons mer konstnärliga och hippa områden. Deras första möte vittnar knappast om någon blommande romans då Yas råkar bli åhörare till en av Doms hjärtkrossade gråtsessioner inne på en unisex-toalett vid deras gemensamma väns konstutställning. Från båset bredvid får då den milda och något fyrkantiga romantikern lite uppmuntrande och lättsam vägledning av den energiska och betydligt mer sorglösa Yas, och i sann rom-com-anda säger det då ”klick” mellan dem.
I en anda av rebellisk frigjordhet spenderar de sedan dagen tillsammans och hinner bli upphovspersoner till galna upptåg, obekväma familjesituationer och lagbrott – allt medan de kommer varandra allt närmre.
Jakten på känslomässigt avslut
Regissören Raine Allen-Miller gör i och med Rye Lane sin långfilmsdebut och det märks tydligt att här är någon som vill ta varje chans som finns att sätta sin personliga prägel på filmen. Livlig, färgsprakande och i ständig rörelse gör Miller det nästintill omöjligt att inte vilja haka på filmens två följeslagare i deras omstörtande resa genom en pulserande Londonförort i jakten på känslomässigt avslut och, förhoppningsvis, en ny kärlekshistoria redo att gro.
Perfekt mix av barnförbjuden humor och närgånget drama
Med en vågad artistisk flärd som genomsyrar hela filmen tas en del risker i utförandet som hade kunnat landa fel i andra händer. Tack vare Millers självsäkerhet och genuina vördnad för sina två huvudroller undviks dock detta, och används i stället ypperligt för att öka underhållningsvärdet i detta egensinniga energipiller till film, som trots sina mer ”quirky” egenskaper aldrig går miste om autenticitet och mer innerliga ögonblick.
Vidare lyckas Rye Lane med något som så många andra filmer inom genren tycks glömma bort – att framkalla genuina skratt hos sin publik. Det rappa och sylvassa manuset, skrivet av Nathan Bryon och Tom Melia innehåller en perfekt mix av barnförbjuden humor och mer närgånget drama, som i sin tur levereras med bravur av Jonsson och Oparah.
Rye Lane har en originell röst som inte räds att göra sig hörd.Och visst, det traditionsenliga lyckliga filmslutet kokas ihop så som vi lärt oss att förvänta, men även då lyckas filmen göra det på ett piggt sätt som går ifrån mallen och samtidigt lämnar oss med ett åtsittande leende på läpparna.
"Rye Lane" har premiär på Disney + 31 mars.