Recension: Loki (säsong 2)
Grå och spretig fortsättning på Marvel-sagan
Snart är det premiär för "Loki" säsong 2 på Disney+. Efter att ha sett fyra av sex avsnitt kan Filmtopps Eric Diedrichs konstatera att han är långt ifrån imponerad.
Att Marvel har haft svårt att hitta formen efter Endgame (2019) är de flesta överens om, åtminstone när det kommer till biofilmerna. På TV-fronten, med titlar som WandaVision, The Falcon and the Winter Soldier och Moon Knight, har det – trots missar som Ms. Marvel och She-Hulk – sett betydligt ljusare ut.
En av de mer uppskrivna MCU-serierna är Loki, vars andra säsong har premiär nu i veckan. Efter att ha sett fyra av sex avsnitt måste jag tyvärr flagga för hög besvikelserisk. Säsongen utspelar sig mestadels på TVA (Time Variance Authority) där Loki (Tom Hiddleston) måste ta hjälp av internutredaren Mobius (Owen Wilson) för att lära sig bemästra tidslinjernas konst och på så vis stoppa en allt för dyster framtid.
Några andra nämnvärda karaktärer som återvänder är publikfavoriten "Miss Minutes", Hunter B-15 och Ravonna Renslayer. Ny för den här gången är en mycket egensinnig – och minst lika schablonartad – vetenskapsman spelad av Oscarsvinnaren Ke Huy Quan. Likaså får vi bekanta oss närmare med "He Who Remains" (Jonathan Majors) – en annan genial vetenskapsman, visar det sig.
Fortsätter att nöta multiverse-konceptet
Eftersom jag tillhör den spoilerkänsliga sorten kommer jag inte att avslöja mer om handlingen – utöver att den är relativt menlös och intetsägande. Marvel fortsätter att nöta sitt redan uttjatade multiverse-koncept där konsekvenser fortsätter att utebli. Intressant nog är detta också ett slags tema för säsongen – att äga sin tidslinje. Lite svårt att köpa bara när allt ändå går att reparera/förändra/fortsätta i en sorts parallell verklighet. Möjlighet att göra något intressant, som ett slags självkritiskt metaperspektiv från Marvel Studios-själva, tas inte vara på – något som hade varit perfekt efter att Kevin Feige och kompani målat in sig i ett hörn av oändliga möjligheter, där en karaktär alltid på något vis kan leva vidare.
Nej, de filosofiska aspekterna är så banala att man hellre bara hade sett ett hejdundrande äventyr. Kvar står en märklig medelväg där Loki mest springer runt i grådassiga "Kafka"-lokaler med en väldigt "Owen Wilson-ig" Owen Wilson som sidekick. Han spottar ur sig vetenskaplig rappakalja med sorgsen blick och försöker hamra in allvaret i situationen hos oss tittare.
Det blir inte hellre bättre av att Jonathan Majors får alldeles för mycket speltid. Han har väl fungerat helt okej som birollsskådespelare i andra produktioner, men i den här rollen går det bara inte. Hans stammande, blygsamma, men samtidigt uppblåsta vetenskapsmansfigur saknar både dramatisk övertygelse och komisk tajming. Om det beror på undermålig regi, svagt manus eller Majors själv är svårt att avgöra, men jag suckar till i princip varje gång "He Who Remains" syns i bild.
Tilläggas bör väl att det fjärde avsnittet slutar med en rafflande cliffhanger, som trots min tidigare skepsis gör mig sugen på att se ett avsnitt till. Vi får se om Loki levererar i de två sista avsnitten, men då krävs det en rejäl uppryckning för att pressa upp betygstvåan till en snäll trea. "Loki" säsong 2 har premiär den 5 oktober på Disney+.