Recension: Avförtrollad (2022)
Fågelkvitter och magi vaknar återigen till liv
Amy Adams med crew är tillbaka i “Avförtrollad” för att bjuda på sig själva i en ihoppusslad klassisk Disney-esque saga.
Nostalgin från succén Förtrollad (2007) grävs upp från djupet av en brunn när efterträdaren dyker upp från ingenstans, precis som djurvännen Giselle från Andalasia gjorde för 15 år sedan då hon klättrade upp från en avloppsbrunn i mitten av New York Times Square.
Fantasi, romantik och glada sånger dansar in som en vals i denna mörka årstid med värme och ljus. Skådespelarna återvänder i sina roller tillsammans med nya stjärntillskott, som sätter sig på tvären i våra hjältars nya berättelse. Och allting börjar som vanligt i ett land långt, långt borta… eller rättare sagt New York där vi avslutade berättelsen sist.
Stadsprinsessan söker efter den förlorade magin
Efter hennes lycklig-i-alla-sina-dagar lever Giselle (Amy Adams) med sin älskade Robert (Patrick Dempsey), styvdottern Morgan (Gabriella Baldacchino), som har vuxit upp och är i sin tonårsfas, och den nya familjemedlemmen Sofia. Men i New Yorks stressiga miljö börjar Giselle ifrågasätta deras lycka och de flyttar till förorten för att få tillbaka vardagsmagin. Ännu mer magiskt blir det när de får en trollstav från hemriket av Giselles vänner Edward (James Marsden) och Nancy (Idina Menzel), och med en önskning vänder Giselle oavsiktligen upp och ner på båda världarna och invånarna som lever i dem.
Introt tar en med storm, för en stund är vi tillbaka i det tecknade sagolandet Andalasia som ger oss en snabb recap över Giselles tidigare äventyr. Men vår hjältinnas lyckliga slut var tydligen inte över. Morgan har tappat den oskyldiga, magiska glimten i ögat, vilket gör att den fantasi-sprudlande Giselle har svårt att få kontakt med henne. Robert har samtidigt en egen livskris, och alla i familjen försöker, trots de läskiga förändringarna, hitta sin plats in i den nya staden. Men allting förändras bokstavligen när vår värld blir transformerad till ett sagoliv i Giselles eftersträvan i att fixa relationen med sin dotter. Men magiska önskningar kommer oftast med ett pris, något som Giselle måste möta konsekvenserna av samtidigt som hennes värsta fiende är tillbaka – klockan som tickar ner innan allting är försent.
Med charmiga referenser från andra Disneyfilmer får vi följa Giselles resa, men det är inte bara omgivningen som utvecklas från en mask till en fjäril, utan även Giselle själv. Det är roligt att få se Amy Adams tillbaka i den älskade rollen, men hon får också spela på mörkare känslor än bara optimism och romantik denna gång. Garderoben och rekvisitan är förtjusande och det känns verkligen som att vi har hamnat i en värld där allting kan hända, speciellt då vem-som-helst kan när-som-helst utbrista i spontana sånger.
Med få sångnummer som fastnar
En stor del berättas självklart med sångnummer och fans av musikalgenren får ett saligt smörgåsbord de kan äta sig mätta på. Men med så många rätter kan allting till slut tappa sin unika smak. Många av låtarna är snarlika och snabbt bortglömda, ingen mäter sig med den första filmens “True Love’s Kiss” och Giselles trudelutt när hon tillkallar sina djurvänner. Men det finns en glad överraskning – en sångduell mellan när de två skurkarna som utstrålar gamla västern-vibbar.
Hardcorefans får sitt nostalgiska, magiska äventyr och 2D-tecknade stunder, men jag saknar det originella och egentligen fåniga konceptet som första filmen levererade utan att blinka med utmärkt komisk timing. Men även om min kärlek till föregångaren sitter djupt, blir det bara en stadig tvåa i betyg till Avförtrollad, vilket genuint tar emot.
Trots att slutet och budskapet är förutsägbart, är Förtrollad-universumet återigen en varm filt över hjärtat som härdats av den realistiska världen.