Recension: Andor (säsong 2) – minst lika bra som första säsongen

Jag är ett stort fan av "Rogue One", filmen som handlar om hur Casian Andor (Diego Luna) och Jyn Erso (Felicity Jones) stjäl planerna till Dödsstjärnan. Andor handlar alltså om den förstnämndes tid i upproret mot Imperiet innan Rogue One. Första säsongen var en superb spionthriller á la Star Wars. Andra säsongen är minst lika bra.

Fyra delar

Andra säsongen utspelar sig under 4-1 BBY (=Before Battle of Yavin, året då "A New Hope" från 1977 utspelar sig). Det bör noteras att säsongen kan sägas vara uppdelad i fyra delar, där tre avsnitt utspelar sig under en kortare tidsperiod varje år. Sedan hoppar handlingen fram ett år. Jag nämner det eftersom det kan underlätta tittandet. Själv kollade jag tre avsnitt om dagen under fyra dagar.

Detta berättargrepp gör att vi får en intensiv tittarupplevelse. Varje del innehåller lite transportsträckor, som dock används föredömligt för att bygga upp spänningen. De olika delarna har dessutom lite olika ”smak”, vilket resulterar i något som kan liknas vid en fyra-rätters-upplevelse. Första delen börjar exempelvis med explosiv spänning och saktar sedan ner stundvis när ett bröllop hålls där Mon Mothma (Genevieve O’Reilly) närvarar.

Temperaturen höjs lite i varje del. Den sista delen är så pass spännande att jag sitter som på nålar. För även om detta är en så kallad prequel, vilket gör att vi vet att i alla fall några av karaktärerna kommer klara sig, är det så pass många karaktärer med i serien att det finns gott om frågetecken rörande vilka som kommer klara sig i slutändan.

En annan sida av "Star Wars"

Precis som i "Rogue One", är Imperiet i "Andor" inte fyllt av klantiga soldater som inte kan sikta. Huvudfienden i Andor är ISB (Imperial Security Bureau), som motsvarar Gestapo i Nazityskland. Denise Gough fortsätter imponera i rollen som ISB-officeren Dedra Meero. Hon beskrivs vid ett par tillfällen som en ”jägare”; hon är det största hotet mot Andor och hans kumpaner.

Gough är så bra i rollen att jag känner en djup avsky utblandat med respekt för Meero.

Andra delen av säsongen kretsar kring planeten Ghorman, som är ett bra exempel på hur "Andor" inte bara trampar i samma gamla Star Wars-spår. Många av filmerna och även en del av serierna, utspelar sig i området som kallas ”The Outer Rim”, en del av galaxen som kan liknas vid vilda västern, ett område där laglöshet råder. Ghorman är en välmående planet som ligger i ett mer civiliserat område av galaxen. De har ett eget språk, som i mina öron låter rätt likt franska, vilket genast för tankarna till den franska motståndsrörelsen under andra världskriget.

Vi i publiken vet vad Imperiet har för planer, men det blir ändå infernaliskt spännande.

Fanservice (?)

En del nyare produktioner som utspelar sig Star Wars-universumet har kritiserats för att förlita sig för mycket på fanservice. Själv uppskattar jag fanservice. Jag är ett fan, trots allt. Andor förlitar sig förhållandevis lite på fanservice. Vi känner igen många miljöer och en del karaktärer, men allt är väldigt naturligt inkorporerat i berättandet.

Director Krennic (Ben Mendelsohn) som är huvudskurken i Rogue One, dyker upp vid ett antal tillfällen, men han presenteras aldrig på ett melodramatiskt sätt. Sedan kan det diskuteras om det är fanservice när Mendelsohn tillåts visa oss Krennics mariga sida. Jag myste under dessa scener. Det erkänner jag.

"The Acolyte" var en av de dyraste Star Wars-serierna som har gjorts, men jag kan fan inte se vart de pengarna tog vägen. För även om jag tyckte de första tre-fyra avsnitten var hyfsat bra, var det inte direkt en visuellt imponerande serie. Andor är också en av de dyrare serierna (vilken av de två serierna som var dyrast är oklart). Saken är den att det faktiskt går att se vart pengarna har tagit vägen.

Miljöerna i Andor är oerhört snygga och, framför allt, levande. Bergen på Chandrila, vetefälten på Mina-Rau, Ghormans välmående städer och metropolen Coruscant målas alla upp med breda penseldrag som är snyggare än många av miljöerna i filmerna.

Det enda som står i vägen för högsta betyg är att första delens bröllop är sömnigt av bara fan och det faktum att, medan första säsongen bjöd på tre eldtal, bjuder andra säsongen bara på ett, som inte kan mäta sig med första säsongens.

Stellan Skarsgård är stabil i rollen som Luthen, men karaktären känns inte lika vass i andra säsongen, vilket främst beror på manuset, inte Skarsgårds prestation.

Med det sagt är andra och sista säsongen av "Andor" lysande. Det blir inga fler säsonger, så om ni vill följa med Cassian Andor på ett sista äventyr, kan ni se "Rogue One". Jag vet att jag kommer se om filmen inom kort.

”Andor” säsong 2 har premiär på Disney+ den 23 april.