American Horror Stories (Säsong 1)
Förutsägbar och klyschig skräckantalogi
American Horror Story-spinoffen med ett kusligt snarlikt namn bjuder tittaren på sju avsnitt med olika handlingar och även om idén är briljant så lyckas seriens inledning tyvärr inte riktigt övertyga. Filmtopps recensent har kikat på de två första avsnitten.
Känner ni hur den nästan är här? Hösten står inför dörren och har som vanligt med sig en potpurri av orangea löv, krispig luft och – om man är lagd åt mitt håll – en ohälsosam konsumtion av skräck. Tur då att gänget bakom långköraren American Horror Story vet vad som gäller och bjuder oss på spin off-serien American Horror Stories som ett rysligt sällskap i höstrusket.
Den som sett sin beskärda del av American Horror Story känner till grejen – varje säsong, nytt tema och allt från nunnekloster till resande cirkusar och 80-talsslashers har hunnit betas av. Den här satsningen från Ryan Murphy och Brad Falchuck tar antologigreppet till nästa nivå och låter varje avsnitt – utöver de två första – stå för sig självt. Jämförelserna med Black Mirror började göras av branschpress redan tidigt i processen och stories utlovar allt från satanistmys till den klassiska skräckklyschan ”kompisgäng drar och campar”.
Avsnitt ett och två går under titeln Rubber (Wo)man och tar de trogna tittarna tillbaka till säsong etts ”Murder house”, som numera ockuperas av en familj som när drömmen om att renovera den mytomspunna platsen till ett bed and breakfast med tillhörande spökhuskvaliteér och tjäna storkovan. Nåja, åtminstone två tredjedelar av familjen. Michaels (Matt Bomer) och Troys (Gavin Creel) sextonåriga dotter Scarlett (spelad av Sierra McCormick) är mer skeptisk till idén. Åtminstone tills hon hittar en kvarglömd läderdräkt som skriker BDSM i sin nya garderob och blir fullständigt upprymd av dess krafter vilket leder till direkt mordiska konsekvenser.
Spöken jagar spöken
Efter det allra första avsnittet var jag inte begeistrad men åtminstone nyfiken. American Horror Stories känns onekligen som ett spännande och fräscht koncept i en genre dränkt av klyschor och dessutom med intressanta karaktärer – dynamiken mellan Scarletts öppensinnade pappor är en definitiv höjdpunkt. Tyvärr förloras allt momentum i sant American Horror Story–manér när säcken ska knytas ihop. Den fina uppbyggnaden är långt ifrån att leverera en lika elegant smash när vändningen trasslar in sig i utnötta klyschor och spöken som jagar spöken med mer tonårsdramatik än hårresande ögonblick att bjuda på.
MER LÄSNING:
Givetvis kommer halloweenälskaren (eller masochisten?) i mig att fortsätta se på American Horror Stories med ett hopp om att något enstaka avsnitt kommer att briljera och motbevisa mig något – inte omöjligt alls – men fortsätter serien i samma anda så kommer den slutgiltiga domen tyvärr att landa i faktumet att det hela känns som ett cyniskt försök att leverera tittarna ett gäng tomma kalorier utan någon vidare eftertanke överhuvudtaget.
Visst tycker jag verkligen om tanken på en skräckantalogi med Black Mirror som förebild och jag önskar verkligen se en sådan realiseras. Något som kan utmana och tänja genrens gränser på riktigt. Men American Horror Stories tycks tyvärr vara långt, långt därifrån.