Prey (2022)
Jakten tar vid ännu en gång
En klassisk filmfranchise blir ett bidrag rikare när Predatorserien nu gör prequelgrejen. Vad som bjuds på är en rå, inbjudande och rättfram resa bakåt i tiden som bör uppskattas av filmseriens inbitna fans.
Sedan debuten i John McTiernans Rovdjuret har rovdjuret i fråga och hans gelikar hunnit skörda många offer. Sex filmer har det hunnit bli om dessa utomjordiska bestar och när den sjunde i ordningen nu släpps backas bandet tillbaka till tidigt 1700-tal då vi slår ner vid Amerikas utbredda prärie, där det kommer visa sig finnas fler hot än bara björnar och lejon för de bosatta.
Naru är en ung comanchekvinna med en växande frustration inom sig. En frustration över att aldrig bli tagen på allvar av sin bror och resten av stammens stolta krigare som endast fnyser vid tanken på att hon, en kvinna, skulle vara en minst lika skicklig jägare som de själva. För att bli accepterad som en fullgod krigare måste hon först genomföra en helig ritual som går ut på att jaga och döda något som jagar henne själv. Vilken varelse som kommer att bli hennes motståndare kan ni nog lista ut själva vid det här laget.
Filmen gör det enkla rätt
"Prey" presenterar en handling fri från krusiduller och onödiga sidospår. Filmen är en blodig och skoningslös jakt som slösar minimalt med tittarens tid och fokus, vilket känns som helt rätt väg att gå. Detta kombinerat med en relativt simpel motivation från vår huvudkaraktär gör denna blodiga överlevnadssaga till en lättuggad men välgjord pulshöjare där en våldsam och grafisk död bara kan befinna sig sekunder bort.
Filmens andra huvudkaraktär tillika Narus rival då? Jodå, mycket är sig likt när denna strykfula skräckfigur återigen börjar stapla lik. Gräslig, brutal och överdådig i sin framställning med såväl infraröd syn och knarrande läte, om än med en lite väl ”gadgetig” vapenlåda som påminner om något Q motvilligt hade kunnat visa upp för James Bond.
Utöver det är vårt favoritmonster återigen tillbaka i de grådisiga och ovissa naturmiljöerna där han är som mest skräckinjagande. Shane Blacks The Predator från 2018 valde att försätta honom i stadsmiljöer med polisbilar och exploderande byggnader, något som försköt det hela åt ett ovälkommet Transformers-liknande håll.
Regissören Dan Trachtenberg (10 Cloverfield Lane) tycks ha bra näsa för vad det är som gör Rovdjuret och dess arv värt att bevara. Insatserna är inget annat än liv och blodig död till den yttersta gränsen och även om filmen inte presenterar så värst mycket nytt eller oväntat så vet jag å andra sidan inte om det var det någon efterfrågade?
"Prey" har premiär på Disney+ 5 augusti.