Nomadland (2021)
En film om det vackra i livets små stunder.
Trots uppskjutna filmer har 2021 varit ett riktigt starkt filmår hittills. Något som blir ännu tydligare tack vare Chloé Zhaos mästerliga "Nomadland". Filmen lyckas med konststycket att berätta om en nomadkvinnas vardagliga liv på ett både drabbande och visuellt häpnadsväckande sätt.
MER LÄSNING:
När Oscarsnomineringarna 2021 avslöjades fick "Nomadland" sex stycken nomineringar, bland annat för bästa film- och regi. Och det är fullt logiskt. Chloé Zhaos film om nomadlivet i USA förtjänar allt beröm den kan få. Filmen är nämligen en framtida dramaklassiker.
Nomadland följer Fern (Frances McDormand), en medelålders kvinna som bor i sin van och reser dit de tillfälliga jobben finns runtomkring i USA. Hon har valt att leva som nomad, vilket är namnet på den grupp människor som inte slår sig ned på en fast plats utan både bor och jobbar dit vägen tar dem. Fern trivs bra med sitt liv och känner sig fri, men som hos de flesta människor bär också hon på ett känslomässigt bagage som puttrar under ytan. Längs med krokiga vägar, klippa berg, lummiga skogar och snustorra öknar skildrar Nomadland sedan några år av Ferns liv på vägarna. Människorna hon möter, naturen hon ser men framförallt sakerna hon lär sig om sig själv.
På ytan är filmen en berättelse om en ganska vanlig kvinna. Ferns sätt att leva skiljer sig visserligen från normen, men hon känner samma blandade känslor som många andra. Ibland känner hon sig ensam, ibland finner hon kärlek och gemenskap hos andra. Ena stunden är livet jobbigt, nästa dag känns allt bättre. Istället är det Chloé Zhaos förmåga att berätta det stora genom det lilla som gör filmen så minnesvärd. Valet att berätta om nomadlivet ur Ferns perspektiv skapar en nyanserad bild av USA som jag inte sett tidigare. Fördomarna om kringresande raseras blixtsnabbt, men det är heller inget drömscenario som målas upp.
Dock är det till en början enkelt att svepas med av nomadlivet. I likhet med Into The Wild (2007) blir jag nästan sugen på att släppa allt och göra vägarna till mina. Naturmiljöerna i Nomadland är enastående vackra och smutsiga på samma gång. Det finns något drömskt med filmen samtidigt som allting känns otroligt verkligt. Fotografen Joshua James Richards belönades med en Oscarsnominering och det med rätta. Fotot är oerhört läckert rakt igenom.
Trots att Frances McDormand levererar en av de bästa prestationerna i sin karriär som Fern är det här främst Chloé Zhaos och birollsinnehavarnas film. Förutom McDormand är nästintill alla skådespelare nomader i verkligheten och spelar således sig själva. Under filmens gång möter vi bland annat Swankie och Bob Wells, vars berättelser och syn på livet är omöjliga att inte beröras av. Sättet som Zhao har fångat deras berättelser på, främst genom vardagliga samtal med Fern, ger upphov till flera känsloladdade scener. Speciellt en sekvens mot slutet, där Fern slutligen öppnar upp sig till Bob Welles, är omskakande i grunden.
Sammantaget är "Nomadland" ett majestätiskt drama som bör upplevas och inte analyseras. Fern och nomadernas sätt att leva varken romantiseras eller fördöms. Istället erbjuder Zhao helt enkelt en inblick i ett alternativt USA, där det är de små ögonblicken av stillhet, kärlek och vänlighet som gör livet värt att leva när mycket annat går emot. Under år 2021 har vi redan skämts bort med mästerliga draman som The Sound of Metal och The Father. Det är bara att lägga till Nomadland på den listan.