Recension: National Treasure: Edge of History (säsong 1)
Det är verkligen inte samma sak utan Nicolas Cage...
Nästan precis 15 år efter att "National Treasure: Book of Secrets" hade premiär kommer nu en serie baserad på filmen. Tyvärr når den inte upp till filmernas nivå.
National Treasure-filmerna släpptes när jag var barn, vilket troligtvis är varför jag än idag minns bägge två som ganska bra filmer. Både recensionsmässigt, och från mig själv på äldre dagar, fick filmerna ganska ljumna mottaganden. Men de lyckades trots det skapa upp en fanskara, och visst kan man väl ändå säga att det finns en viss charm i skattjakterna som Ben och de andra gör?
Men nu är det ett nytt gäng som ska axla manteln. Vi är i samma universum som filmerna, Ben nämns flera gånger och både Riley samt Peter Sadusky är med, spelade av samma skådespelare. Den här gången är det dock den unga kvinnan Jess och hennes vänner som letar efter en skatt. Närmare bestämt Montezumas skatt.
Skattjakten fortsätter med nya aktörer
Jess pappa var en skattjägare, och är i princip en latinamerikansk version av Ben (grovt generaliserat men ändå inte fel ute). Som väldigt ung dog hennes pappa på grund av allt sökande efter en skatt, vilket gjorde att Jess uppfostrats av sin mamma att aldrig någonsin bli som sin far. Istället blir hon en väldigt smart och hårt arbetande kvinna, smart på ett sätt som är väldigt förmånligt flera gånger i storyn.
Ett jobbrelaterat ärende gör dock att Jess råkar stöta på Peter Sandusky, som vi känner igen från andra filmen. Snart är hon på jakt efter Montezumas skatt, men hon är inte ensam. Där finns även Billie, seriens antagonist spelad av Catherine Zeta-Jones. Och likt skurkarna i National Treasure tar hon till vilka medel som helst för att nå sitt mål...
Premissen är ganska typisk för den här typen av berättelse, och osar på så sätt mycket National Treasure. Det som då gör mig väldigt förvånad är hur allting går så fort fram. Det stannas sällan upp för att vi ska kunna få utforska karaktärerna, och till exempel känns de första tjugo minuterna nästa snabbspolande. Har man en serie tycker jag det ska utnyttjas bättre än vad det görs här.
Filmerna är bättre
Själva tonen är, tyvärr, inte alls som filmerna. Vissa kommer tycka detta är bra eftersom serien, på ett visserligen godkänt sätt, lyckas stå på egna ben. Men för oss som blev förälskade i de pussel Ben, Abigail och Riley utsattes för och hur de löste det, så är detta en besvikelse. Gåtorna och ledtrådarna i dessa känns lite för far-fetched och de löses allihopa av att vår huvudperson Jess är en superdator som, något oförklarat, kan typ allting. Ja, okej, hon vill jobba på FBI:s avdelning för just sådant här, men hennes nivå av smarthet är ändå löjligt hög.
Jess och hennes vänner Oren, Ethan och Tasha känns som ett mer generation Z gäng på originalfilmens trio. Här har vi den banter, humor samt dynamik i kärleksintresse inom gruppen som funkar i filmerna. Däremot är de alla unga och beter sig som, ja, unga människor. Det innebär en humor och ”vibe” som kanske inte passar alla.
Och där har vi till slut kanske det som har stört mig. Det här känns som en ”generation Z” National Treasure, och det är väl dit Disney vill röra sig med serien. Men för oss som växte upp med filmerna känns det lite som att man även växt ifrån detta. Jag saknar den värme och ton av familjeäventyr som Nicolas Cage förmedlade genom bioduken. Så nja, jag slår nog hellre på den första filmen än ser om de två första avsnitten.