Luca (2021)

När slutade Disney göra filmer om barn? De är ju faktiskt deras huvudpublik och har alltid varit det. Trots det har deras senaste stora släpp kretsat kring tonåringar och mer eller mindre vuxna. Då räknar jag inte med Marvel som har snott studions fokus och petat barnfilmerna åt sidan.

"Luca" är vad Disney var en gång i tiden. Den kretsar kring barn utan att förminska dem till biroller eller komiska inslag. Den har också en stark känsla av sagoberättande, precis som studions filmer hade i förr i tiden.

Hur kan man glömma de klassiska sagoböckerna som öppnades i början av Törnrosa och Snövit? Filmen är dessutom ett originalmanus och inte en adaption av en saga som brukar vara Disneys go-to, vilket gör resultatet ännu mer imponerande. 

Luca (Jacob Tremblay) är ett ungt sjömonster som bor under vattenytan nära Italiens kust. Eller monster och monster, i hans värld är det han som är normal och människorna som är lite läskiga. Trots sina rädsla för dem kan han inte låta bli att vara nyfiken på dem. När han träffar den kaxige Alberto (Jack Dylan Grazer) upptäcker han något som hans familj har dolt för honom: när han blir torr förändras han till människa!

Med denna fantastiska upptäckt vågar Luca sig upp till ytan med sin nyfunna vän Alberto. Tillsammans upptäcker de allt det coola med människovärlden, som pasta, gafflar, katter – och mopeder! 

LÄS MER: Bästa filmerna på Disney+

Det finns ganska feta referenser till "Lilla Sjöjungfrun", vilket gjorde de första tio minuterna aningen enformiga. Men så fort twisten kom att Luca kan bli människa, i princip på kommando, och dessutom förvandlas tillbaka till sjömonster i tid och otid, fick berättelsen nytt liv.

Det är den något äldre Alberto som lär Luca allt han kan om människovärlden och han axlar en slags storebrorsroll som man ser allt för sällan i fokus. Deras relation är underbar att bevittna för den förkroppsligar så mycket. Den påminner om långa sommardagar som barn när bara fantasin satte gränser, och om storebroderns oändliga visdom som lillebrodern gör allt för att efterlikna. 

Det finns något för alla.

Huvudsensmoralen är att det är okej att känna sig annorlunda. Men det finns många fler små guldkorn som författarna vävt in med största finess. Det finns en nickning till vänskap över gränser och ensamma fäder som berör särskilt djupt. Det är en enkel berättelse som ändå lyckas beröra på flera punkter, så det finns garanterat något för alla.

Som slutkläm vill jag bara tacka Disney för att de äntligen vandrar bort från Trassels animerade stil som hemsökt varenda animerade film sedan dess. Vaiana, Raya och den sista Draken, Frozen – jag är trött på era mascaratunga megaögon och barbiehuvuden.

Tacka vet jag Luca som i den här recensentens åsikt är en charmig kombination av Wallace & Gromit och Hitta Nemo. 

LÄS MER: Disneyprincessor – hela topplistan