Happier Than Ever: A Love Letter to Los Angeles (2021)

Jag saknar konserter. Live-musik, svettiga människor och att sjunga tills rösten tar slut. Men snart är vi förhoppningsvis där igen och fram tills dess kan vi underhålla oss med inspelade konsertupplevelser, som Billie Eilishs Happier Than Ever: A Love Letter to Los Angeles.

Recension: "Billie Eilish: The World's a Little Blurry"

Happier Than Ever: A Love Letter to Los Angeles är en 65 minuter lång konsertupplevelse från utomhusscenen på The Hollywood Bowl i Los Angeles, där Billie tillsammans med brorsan Finneas O'Connell och en stor symfoniorkester under ledning av Gustavo Dudamel, sjunger och spelar sig igenom hela Billies senaste album, Happier Than Ever.

Det är verkligen en upplevelse, och som förstärks av symfoniorkestrar och snygga kameravinklar - samt en animerad version av Billie själv. Konserten börjar med Getting Older, första låten på albumet, och att den låter precis som på Spotify gör mig omedelbart lite skeptisk. Kanske försvinner den där nerven som gör live-spelningar så speciella när konserter redan är inspelade, och i det här fallet även regisserade? Men efter en liten stund introduceras vi för Gustavo Dudamel och den animerade versionen av Billie som glider runt i en gammal Porsche i Los Angeles, och det hela tar en annan vändning.

Jag sugs sakta men säkert in i den värld som har skapats i samband med bildandet av albumet. En form av modernt 60-tal, eftersom flera av låtarna på Happier Than Ever har tagit inspiration av artister som Frank Sinatra och Julie London. Tillsammans med Billies moderna sound skapar det ett "modernt 60-tal". Tidlöst och drömmande, och samtidigt väldigt mörkt.

Albumets tidlöshet växer sig större tillsammans med symfoniorkestern - och till låten Goldwing får vi även höra kören som Billie sjungit med under hela sin uppväxt, något som gav både mig och Billie lite gåshud.

"Låtarna visar sig på ett helt annat plan".

Det är intressant hur vissa låtar som man kanske inte har lyssnat på särskilt mycket tidigare blir bättre när man hör dem på en konsert, och hur vissa inte alls blir lika bra. Oxytocin och NDA var helt andra upplevelser samtidigt som Getting Older och Your Power bleknade i jämförelse. De två senare låtarna är mer avskalade, men i jämförelse med de andra låtarnas bombastiska uttryck med stråkorkester och ljusshow, kändes de lite malplacerade. Therefore I Am fick däremot ett helt annat uttryck - och förvandlades från en lite cool låt på albumet till min favoritlåt på konserten.

"Happier Than Ever: A Love Letter to Los Angeles" är minst sagt en konsert utöver det vanliga. Den är regisserad av ingen mindre än Robert Rodriguez, och har en ljussättning och scenerier som förhöjer ett redan bra album till att bli helt fantastiskt. Låtarna visar sig på ett helt annat plan - och jag kan bara tänka mig hur gärna Billie önskade att det faktiskt var en riktig publik som satt framför henne på The Hollywood Bowl, och inte bara jag och min gamla soffa.

"Happier Than Ever: A Love Letter to Los Angeles" har premiär på Disney+ den 3 september.