Recension: Agatha All Along (säsong 1) – mysigt men meningslöst från Marvel

Den nya Marvel-serien "Agatha All Along" fullkomligt dryper av charm, med en härlig rollbesättning som funkar bra tillsammans, gott om humor och ett överflöd av underbart kreativa val. Men under resans gång är det ändå omöjligt att inte fråga sig vad poängen egentligen här.

Agatha All Along är en spinoff som skriker att den är en spinoff, eftertanke och distraktion från något större. I slutändan blir det helt enkelt svårt att motivera något mer än ett godkänt betyg.

Samma lekfullhet som i "WandaVision" – men utan djup

I "Agatha All Along" följer vi häxan Agatha Harkness (Kathryn Hahn), som vi först lärde känna i WandaVision (2021). I mitt tycke är WandaVision ett av få riktigt lyckade MCU-projekt i kölvattnet av Avengers: Endgame (2019). Serien var en kreativ triumf med sitt fokus på sorgbearbetning i en inramning av sitcom-genrens utveckling genom historien.

Därför kände jag både oro och förhoppningar inför den nya spinoff-serien Agatha All Along. Å ena sidan kändes det som en omöjlighet att efterlikna WandaVision, å andra sidan är det återigen Jac Schaeffer bakom rodret, så kanske skulle det finnas några oväntade överraskningar även denna gången?

Överraskningar väntar sannerligen på den som sätter sig ned för att titta på Agatha All Along. När vi kliver in i serien gör vi det i en true crime- och nordic noir-satir som påstår sig vara baserad på "den danska serien WandaVisdysen". Den fasaden raseras dock snabbt när Agatha väcks ur Wanda Maximoffs förtrollning av en mystisk tonåring (Joe Locke) utan namn.

Återkomsten till verkligheten blir dock allt annat än rofylld för Agatha som blivit berövad sina krafter och som jagas av häxvärldens allra mäktigaste. Den enda lösningen på alla hennes problem ser ut att vara den så kallade "Häxans väg" – ett magiskt gatlopp av livsfarliga prövningar som utlovar uppfyllda önskningar om man tar sig till vägens ände. Agatha samlar ihop en brokig skara häxor tillsammans med tonåringen och sedan ger de sig av för att vandra Häxans väg.

När äventyret väl börjar, bjuder varje ny utmaning på fler kreativa överraskningar, där vi kastas in i olika eror och genrer. Det bjuds på allt från glimtar av skräck till musikal och mycket av lekfullheten som gjorde WandaVision så lyckad finns även i Agatha All Along. Den stora skillnaden är att det i detta fallet känns mycket mer som en gimmick. I WandaVision var flirten med sitcom-genren del av själva världen och en direkt kommentar på vad huvudkaraktären gick igenom. I Agatha All Along hade alla kreativa avstickare kunnat filas bort utan att handlingen påverkades nämnvärt. Åtminstone under resans gång.

Världen vi välkomnas till i Agatha All Along är med andra ord rätt härlig att vistas i, men den saknar ett djup som fanns i WandaVision.

MCU-stämpeln hämmar "Agatha All Along"

Charmen flödar i "Agatha All Along" och den förstärks av att Hahn, Aubrey Plaza och den övriga ensemblen tillåts ta ut svängarna, men utöver en avsaknad av tyngd lider serien också av sin MCU-stämpel. Vi påminns titt som tätt av att serien är del av Marvels filmuniversum, men huvudsakligen som någonting i periferin. Det leder till en känsla av att serien inte tillåts att stå helt och hållet på egna ben, samtidigt som det är svårt att se dess syfte i den vidare MCU-världen.

Antingen hade Agatha All Along behövt spela hårdare på sin koppling till MCU, eller så hade den behövts tonas ned helt och hållet. Mitt emellan-vägen som serien befinner sig i nu gör att jag i slutändan inte kan låta bli att uppleva det hela som en smula meningslöst.

Se för all del "Agatha All Along" om du gillar MCU, häxor eller fantasy med charm, men känn ingen press att göra serien till en prioritet. Serien finns nu att streama på Disney+.

LÄS OCKSÅ: ”Gripande” brittisk serie baserad på bästsäljare nu på SVT