Recension: Dumpad (säsong 1, avsnitt 1–3)
Viktig men frustrerande serie
Den 2 december har Therése Lindgrens serie "Dumpad" premiär på Discovery+. Filmtopps recensent uppskattar det tunga ämne som serien hanterar, men kan inte förstå vissa av de kreativa val som har gjorts.
I "Dumpad" får vi följa Zarah (Didi Cederström), som har en tight vänkrets, en pojkvän sedan många år tillbaka, ett växande antal följare på sociala medier och drömmar om en karriär som makeupartist. Men hennes liv präglas också av panikångestattacker sedan många år tillbaka. Zarahs psykiska ohälsa blir allt svårare att för henne att hålla i schack när hennes pojkvän bestämmer sig för att göra slut.
Serien riktar sig tydligt till unga vuxna (med betoning på unga) och har ett uttalat fokus på psykisk ohälsa i de sociala mediernas tidevarv. Dumpad är baserad på en originalidé av Therése Lindgren, en av Sveriges mest framgångsrika influencers.
En otroligt viktig serie
Innan någon form av kritik delas ut är det nödvändigt att fastslå hur viktigt det är med den här typen av serie som så tydligt handlar om psykisk ohälsa hos unga vuxna. Det är ett problem som kryper allt längre ner i åldrarna och som tycks öka i fart med sociala medier som drivmedel. Därför är mycket redan vunnet för Dumpad med dess utgångspunkt, och den tar sig också an ämnet på ett ansvarsfullt sätt. Panikångesten som står i centrum används aldrig som en gimmick eller för att vilseleda tittaren, utan får fungera som det monster i vardagslivet som otroligt många går runt med vid sin sida.
Ska jag ändå dissekera gestaltningen av panikångest i serien kan jag tycka att den målas upp aningen nyanslöst. Ett av de största problemen med den här typen av psykisk ohälsa är att så många lider av det i det tysta; att de på något sätt lär sig axla den fullskaliga paniken i diverse sammanhang, samtidigt som den kväver dem från insidan.
I Dumpad visas panikångesten ofta upp som någonting utåtagerande och väldigt synligt för omgivningen, och det kan den givetvis kan vara (det är den givetvis också), men att inte lägga en större tyngd vid de subtila aspekterna tror jag kan ge en delvis skev syn på vad panikångest "måste" vara. Detta sägs med reservation för att det mycket väl kan få ett större utrymme under den andra halvan av säsongen. En mer nyanserad skildring skulle dessutom kunna leda till mer levande scener, där tittaren kan få engagera sig på ett annat sätt med Zarahs panikångest.
Didi Cederström förtjänar en eloge specifikt för hur hon hanterar rollen av en person som lider av svår panikångest. Hon gör ett utmärkt jobb i att visa sårbarhet och anammar hålla-skenet-uppe-känslan på ett mästerligt sätt som gör det enkelt att relatera till Zarah och ömma för henne.
Distraherande skavanker och ambivalent ton
Brister här och där behöver inte nödvändigtvis vara någonting negativ för en serie. Det är som bekant i sprickor som ljus kommer in, och det är de små skavankerna som har förmågan att skapa magi och förvandla en serie eller film till något unikt. När dessa skavanker rycker en ur handlingen och man inte kan låta bli att ifrågasätta beslutsfattningen blir det däremot ett stort problem.
Den tveklöst största bristen i Dumpad är den hopplösa voice-overn som tar över helt och hållet i många fall, inte minst i pilotavsnittet. Jag vet inte om upphovspersonerna sett en första version, blivit osäkra på om saker och ting når fram och bestämt sig för att bara lägga på ett inläst ljudspår med exposition som en eftertanke. Det är på gränsen till förnedrande att få allt förklarat för sig med sådan tydlighet, för det får en att undra hur lite skaparna av serien tror om tittarna. Voice-overn är dessutom presenterad på ett oförklarligt själlöst sätt, med tanke på att Didi Cederström bevisar att hon kan axla sin karaktär med inlevelse i övrigt.
Ett annat frustrerande problem är att serien inte riktigt kan bestämma sig för om den vill vara ett renodlat drama eller en dramakomedi. Innehållet är utan tvekan seriöst, men samtidigt känns inramningen ofta som den av en komedi – men utan att helt och hållet omfamna den aspekten. Resultatet blir en serie där skämten inte bryter igenom allvaret när de ges utrymme, utan bara vattnar ur seriens uppriktighet. Dumpad hade tveklöst mått bra av att luta sig tydligare åt det ena eller andra hållet för att undvika känslan av tonmässig ambivalens.
"Dumpad" är en viktig serie som jag tror att många unga kommer att uppskatta att se – både för innehållets skull och för ämnet som det berör. Det är främst en tonårspublik som är bäst anpassad för att kunna omfamna serien trots dess brister. För publiken i 20-årsåldern, som på pappret borde vara gjuten för serien, tror jag dessvärre att den kommer att kännas för dumförklarande för att träffa rätt. I slutändan är det en godkänd serie som tyvärr drunknar en aning i sitt eget allvar och sin bristande tillit till tittaren.
Dumpad har premiär på Discovery+ den 2 december.