Diego Maradona (2019)
Ett klart godkänt porträtt av fotbollens största.
Asaf Kapadia är en dokumentärregissör som verkar älska att gräva i komplexa personöden. Bland annat ligger han bakom titlar som "Senna" och "Amy". Den senaste i raden av profiler han valt att porträttera är den argentinska fotbollslegendaren Diego Armando Maradona. Resultatet är en klart sevärd upplevelse för den fotbollsintresserade.
Dokumentärens fokus ligger främst på åren 1984-1991 då Diego Maradona spelade i klubben Napoli, detta då perioden på ett tydligt och koncentrerat vis symboliserar stjärnans många framgångar och motgångar. Filmen menar exempelvis att den klassiska matchen i VM 1986 mot England (då han både gör ett av historiens snyggaste mål, samt ett mål med handen) ringar in vem Diego Maradona var — hälften geni, hälften fuskare.
Diego vs Maradona
Rent generellt drivs tesen om Maradona som en splittrad man. Å ena sidan är han den blyga grabben Diego som kommer från modesta förutsättningar i Argentina, å andra sidan är han den kaxiga superstjärnan Maradona, som lever dekadent men ändå lyckas dominera på planen. Det hela är enkom konstruerat av helt magnifika arkivbilder, en del aldrig tidigare visat, tillsammans med diverse röster som över bilderna berättar om sina erfarenheter med Maradona. Det är en mycket snyggt ihopsatt film.
Vi får se hans största och viktigaste ögonblick i karriären — fotbollsgodis att mumsa i sig — varvat med livet utanför planen som är lika intressant att följa; bland annat romanser, knark och maffiakopplingar. Till slut blev pressen för stor att hantera, och det oundvikliga fallet är både engagerande och rörande att bevittna.
Samtidigt känner jag att idén om Maradona som en delad person inte riktigt utkristalliseras. Det är lite för få moment där den snälle, tystlåtne Diego visar sig för att tesen helt ska köpas. Kanske beror det på att han alltid var Maradona offentligt, och det är rätt sällan vi får ta del av de privata ögonblicken, men det är när vi väl får det som han framstår som mest intressant.
Det finns också en liten tendens till självförhärligande. Kapadia vill se Maradona lite som ett offer, och även om han fått utstå en hel del oförtjänt hat, är han (som han själv bekänner) inte direkt något helgon. Det står ändå rätt klart att han har sig själv att klandra för mycket.