The Broken Circle Breakdown (2012)
"The Broken Circle Breakdown" blev ordentligt uppmärksammad förra året och belönades bland annat med en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film. Jag förstår varför den inte vann, men jag kan inte förstå varför den i huvudtaget blev nominerad.
I strålkastarna står Elise och Dieder. Hon är tatuerare, han är en banjospelande bluegrassångare. Hon är stadstjej, han är en wannabe cowboy. Deras kärlek gror, de börjar sjunga duetter i samma bluegrassband och så småningom blir hon oplanerat gravid. Sju år senare drabbas deras dotter Maybelle av en svårbotlig form av cancer. Kampen mot sjukdomen sliter på föräldrarnas förhållande och hur kommer det egentligen gå för lilla Maybelle?
På pappret låter detta som en bra film. Det borde vara gripande, det borde vara känslosamt, det borde vara hur bra som helst. MEN det är det inte. Det känns konstigt att se en film med ett så pass laddat tema utan att bry sig det minsta lilla om hur det kommer gå för någon av karaktärerna, inte ens det cancersjuka barnet.
Vad är det då som gått fel med The Broken Circle Breakdown?
I mina ögon finns det utöver det halvdana skådespelet tre tydliga problem. De är inte särskilt stora, men de förstör magin helt och hållet.
1. Filmens virriga hoppande i tempus. Tillbakablickarna (hatar i regel tillbakablickar) är ointressanta, överflödiga och många. De sabbar filmens rytm helt och hållet. Så fort det börjar blir lite emotionellt laddat och det nästan är så att man bryr sig så kommer en lam tillbakablick som visar början av Elise och Dieders förhållande. Jättegulligt, men förbannat trist. De futuristiska klippen är mer spännande, men personligen tycker jag inte de det finns någon direkt poäng med att avvika från ett kronologiskt berättande.
2. Dieders nostalgiska amerikaromantik är alldeles för gullig, i alla fall fram till hans utbrott mot George W. Bushs kommentar om stamcellsforskning och Dieders senare aggressiva tal mot religion. Det är ungefär samma grad av romantiserande som i alla moderna 60-talskomedier där alla klär sig i perfekt mode, har världens snyggaste lägenheter och bilar.
3. Bluegrassbandets framträdanden känns och låter förinspelade. Det blir bara löjligt när bandet ska spela live och det så tydligt inte är det.
Jag lämnades med en smått äcklad känsla av filmen. Det hela kändes som ett för ambitiöst projekt som inte gick att få ihop. Filmen borde ha fokuserat på hanteringen av sjukdomen och inte allt runt omkring. Felix van Groeningen tog sig vatten över huvudet här. Cirkeln binds inte ihop.