Det (1990)
Clownfebern är ett faktum och vi på Filmtopp är så sprängfyllda av förväntan att vi snart ansluter till närmaste cirkus. Med en remake inom räckhåll har vi därför valt att återbesöka några av våra barndomars mest ångestsdrypande mardrömmar. Det är återigen dags att ta fram den röda lösnäsan, den hennafärgade peruken och de komiskt klumpiga skorna – vi har besökt originalfilmen "Det" på nytt!
Året var 1990 och en intet ont anande generation skulle snart få sig en rejäl kalldusch signerad skräckikonens Stephen Kings mordiska pajas Pennywise. Tim Currys vitsminkade anlete slog ner som en bomb i det populärkulturella landskapet och snart skulle vuxna människor få ångestdrypande kallsvettningar vid bara åsynen av röda peruker.
Fenomenet var ett faktum. Kings skräckroman "Det" hade översatts från det skrivna ordet till rörliga bilder i form av en miniserie med enorm framgång. Nu är året 2017 och frågan är huruvida den gamla trotjänaren Pennywise har kvar glöden att höja pulsen till livshotande höjder eller om han blivit trött innanför clownsminket?
Staden Derry tycks lida av en förbannelse, och det är hålans barn som är i skottgluggen. En märklig clown utrustad med huggtänder har dykt upp på den ena märkliga platsen efter den andra och gemensamt för alla som skymtat honom är att de mist livet. Tack och lov lyckas sju 11-åringar slå sig ihop och tillsammans finner de modet att ta striden mot den mordiska clownen.
Nostalgins famn är mysig. Den är t.o.m en av mina favoritfamnar, men inte ens jag orkar krama om "Det" speciellt länge. Tim Curry gör visserligen en underhållande prestation och barnskådespelarna levererar högt över förväntan, men övergången från miniserie till långfilm har ådragit sig rejäla repor i lacken. Dramaturgin är repetitiv och tempot är så obeskrivligt hoppigt att jag hellre ägnar mig åt intervallöpning. Lägg till en vuxen skådespelarensemble (förutom nyss nämnda Curry) som ständigt halkar in på löjligt överspelad melodramatik, och illusionen är krossad: "Det" håller inte 2017!
Faktum är dock att första hälften är godkänd. Några mumsigt ikoniska sekvenser engagerar och barnskådespelarna förmedlar en genuin känsla av sammanhållning och utsatthet som vinner min gunst. Manus följer en klassisk King-ritning där ingen vuxenvärld i galaxen kan rå på de rena och ärliga band som knyts mellan kids, och tragikomiskt nog är det först när den vuxna ensemblen tar över som skeppet skenar iväg totalt.
Andra hälften av "Det" är en urken soppa som smaksatts med pinsam dialog, överspel och anti-karisma. Tempot dras ner avsevärt och den dramatiska "oumpf" regissören Tommy Lee Wallace ämnar finna drunknar i banalitet och upprepningar. Skräcken bottnar knappt i barnpoolen och de resterande hälften är stundtals en ren plåga att kämpa sig igenom. Pendeln svingar från barnvärldens utsatthet till en vuxenvärld som inte har förankring i någon form av verklighet.
Att filmen är från 1990 har dessvärre också lämnat en del skönhetsfläckar. Personligen klandrar jag aldrig en gammal film för att ha åldrade specialeffekter, det är lika givet som att Bruce Willis numera går på autopilot, men brukandet av effekter och tilliten till dem är här stundtals svårt att greppa. Istället för att arbeta runt ruttna effekttagningar visas de här upp i full prakt. Ett märkligt kreativt beslut.
Sammanfattningsvis har Pennywises ballong tyvärr tappat den imponerande höjd den en gång hade och har sakta men säkert sjunkit till marken. Curry är fortfarande underhållande, vissa ikoniska sekvenser småläbbiga, men tidens tand har filat ner clownens huggtänder. Första hälften är sevärd och godkänd men den andra är stundtals riktigt pinsam. Nu håller jag tummarna för nyinspelningen!
PS: Vill du se en filmatisering av Kings böcker från samma år som klarat sig smärtfritt från ålderns krämpor, se Lida.