Den siste gentlemannen (2018)
Bitterljuvt och enastående bra när Robert Redford tackar för sig.
Robert Redford fullkomligt briljerar i vad som sägs vara hans sista filmroll. Vid sin sida har han mästare som Sissy Spacek, Casey Affleck och Danny Glover. Tillsammans med regissören David Lowery och kompositören Daniel Hart skapar de ren filmmagi i den här bitterljuva, enkla och till viss del verklighetsbaserade historia om den framgångsrika rånaren Forrest Tucker. Efter att ha sett filmen står det klart för mig – Robert Redford kunde inte ha valt en bättre avskedsroll.
Iklädd blå kostym och med en elegant hatt på sned, går den åldrade Forrest Tucker (Robert Redford) in på bank efter bank i olika städer i USA för att roffa åt sig pengar. Han beter sig dock inte som den konventionella rånaren. Istället för att sätta skräck hos alla på banken, går han lugnt och diskret fram till direktören, visar sin pistol innanför kavajen och ber om att få tala i enrum. Några minuter senare går han därifrån med en portfölj fylld med cash.
Det är efter ett lyckat rån som han träffar Jewel (Sissy Spacek) vid vägkanten. Som en sann gentleman erbjuder han sig att hjälpa henne med hennes bil som havererat. De inleder en vänskaplig relation som är så fint gestaltad att man häpnar. Det går nästan att ta på den enastående kemi som Redford och Spacek lyckas framkalla med sitt lågmälda och mästerliga skådespel.
I birollerna ser vi Danny Glover och Tom Waits som Forrests medhjälpare. Även Casey Affleck är med, han spelar en avdankad kommissarie som genomlider en typ av medelålderskris, vilket han gör riktigt bra, och hans karaktär genomgår en fin utveckling när han börjar jaga efter Forrest.
Ett ytterligare plus är Daniel Harts vemodiga och jazziga soundtrack som perfekt fångar känslorna i filmen.
Forrest Tucker levde mellan åren 1920-2004, och är mest känd för sina framgångsrika rymningar från olika fängelser. Filmen utspelar sig 1981 och är baserad på hans liv, även om mycket säkerligen är dramatiserat och påhittat. Vad David Lowery dock lyckas så bra med är att han gör Forrest Tucker till en man som tycks ha älskat sitt liv och sin brottsliga karriär. Det är klart att råna banker inte är det mest ärofyllda sättet att livnära sig på, men för Forrest var det hans liv. Trots de många arresteringarna fortsatte han.
När en av tidernas största skådespelare då går in i denna roll, som dessutom sägs vara hans sista innan han pensionerar sig, får gestaltningen en symbolisk prägel – i viss mån känns det som om Robert Redford spelar sig själv, i slutskedet av sin lyckade karriär. Båda personerna har varit passionerade i sina ’’yrkesroller’’, se denna underbara film, så kommer ni förstå vad jag menar. Redford ger oss ett bitterljuvt avsked som kommer att leva kvar hos mig länge.