.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
Den ödmjuka (2019)
"Den ödmjuka" är en mörk men vacker historia med en strimma humor.
Den ryske regissören Sergey Loznitsa har främst sysslat med dokumentärer och har bara ett fåtal spelfilmer på sitt cv. "Den ödmjuka", som har svensk biopremiär fredagen den 25 januari, tillhör dock den sistnämnda kategorin. Efter att ha sett den kan jag bara konstatera att han bör göra fler filmer av den sorten.
Den ödmjukas huvudperson, som aldrig nämns vid namn, får ett paket i retur som hon skickat till sin man i fängelset. Hon får ingen förklaring till varför eller någon information om vem hon ska vända sig till för att få hjälp. Hon beslutar sig för att ta med paketet och åka dit för att lämna över det personligen. En relativt enkel uppgift kan man tycka, men då hon hela tiden möts av hinder i form av krånglig byråkrati och personer som vägrar samarbeta, blir det ett väldigt svårt uppdrag, för att inte säga omöjligt.
Sällan har fallfärdiga hus, dammiga landsvägar och smutsiga byggnader varit så estetiskt tilltalande. En särskild eloge till filmens fotograf som lyckats få fram något så vackert ur de dystra miljöer där filmens handling tar plats. Sergey Loznitsas senaste film Den ödmjuka är dock så mycket mer än bara en välpolerad yta. Handlingen är enkel men engagerande och mångbottnad. En mörk historia med en strimma humor. Jag tycker mig se influenser från både Andrej Tarkovskij och Aki Kaurismäki i filmen, vilket visar sig vara en perfekt blandning.
Om jag ska klaga på något så är filmen aningen för lång. Jag tappar dock aldrig intresset och är hela filmen igenom nyfiken på hur det ska gå för huvudkaraktären och hennes paket.