Little Wing

Jag ska vara ärlig.

Jag är inte särskilt haj på finsk film. Faktiskt ganska dålig.

Usel, skulle man kunna säga.

Den senaste finska film jag såg var Pirjo Honkasalos nattsvarta drama Betongnatt, som lämnade mig med ett ganska dystert men tomt intryck. Little Wing, regisserad av Oscarsnominerade Selma Vilhunen, lämnar mig med ett betydligt större känslomässigt avtryck. Filmen var tiofaldigt nominerad i den finländska motsvarigheten till Guldbaggegalan (med tufft motstånd av Angry Birds-filmen. Ja, den var nominerad för bästa film. Säger det något om det finska utbudet av filmer månne?) och vann tidigare under hösten Nordiska rådets filmpris.

Vi introduceras för tolvåriga Varpu som gillar hästar och att hänga med sina småkriminella men ändå trevliga vänner. Varpu bor i Helsingfors med sin ensamstående mamma, som kämpar med körkort och brist på pengar. I hemmet är deras roller omvända där mamman antagit dotterns roll som barn och vice versa. Någon pappa har Varpu aldrig haft men det är i sökandet efter honom som filmen ger sig av.

Först och främst måste jag berömma Linnea Skog i huvudrollen som Varpu. Hon levererar, med högt uppdragna axlar och stripigt, långt hår, ett oerhört ärligt och nedtonat porträtt av en tjej som tvingas växa upp för tidigt. Att hon dessutom omges av vuxna skådespelare som alla tar fullt tillvara på sina roller gör inte saken bättre. Mycket av berömmelsen ska också gå till Selma Vilhunen som handleder sina skådespelare med en regi som känns oerhört naturlig och realistisk. Det här känns som äkta människor och inte någon slags filmvariant av sådana.

Little Wing är en film som berör med en väldigt vardagligt förankrad berättelse om barndom, att vara vuxen och att hitta sig själv. Halvvägs in filmen introduceras dessutom en sidohistoria som också griper tag i mig men som tråkigt nog aldrig riktigt fullföljs.

Mitt största problem med "Little Wing" är att den är ganska förutsägbar men ändå inte. Där många filmer hade slutat fortsätter den och det är både dess styrka men samtidigt också dess svaghet. Den vågar vara något mer än vad den först ger sken av vilket skapar ett intresse när berättelsen träder in i tredje akten. Tyvärr får inte saker och ting riktigt tid att blomma ut, vilket gör att slutpartiet både känns förhastat men också lite långt på grund av den vändning filmen gör kring entimmesstrecket.

Som sagt, jag må kanske inte vara så väl bevandrad i finsk film, men en sak kan jag säga: Little Wing är bra mycket bättre än The Angry Birds Movie.