Deepwater Horizon

Efter Lone Survivor slår regissören Peter Berg och Mark Wahlberg återigen ihop sina kreativa påsar. Jag bjuds på en katastroffilm av modell kolossal efter en sann upplaga: Deepwater Horizon. Mina sinnen är blåslagna efter köttiga bombnedslag signerade vår allas moder natur. Deepwater Horizon är en välsvarvad överdos av adrenalin!

Välkommen till oljeriggen Deepwater Horizon. Ett lika delar imponerande skrytbygge som defekt hafsverk. Riggen tillhandahåller över 12o hårt arbetande anställda med ett kneg - bland annat vår huvudperson: elektrikern Mike Williams (Mark Wahlberg). När Mike inte dränerar jorden på dess resurser är han en älskande make och stolt far till en tioårig dotter. Detta är dock en trygghet som ska skakas i sin stabila grund när det som absolut inte får hända händer.

Den 10 April sker den värsta oljekatastrofen i USA:s historia på sagt skrytbygge efter påtryckningar från oljebolaget BP:s representanter ombord. En särskilt burdus och girig av dessa bolagspampar heter Vidrine (John Malkovich). Horizon ligger 43 dagar efter sitt schema och flertalet miljoner över i budget. När pengarna sinar och hög press appliceras slarvas det med nyckelmoment i säkerhetsrutinerna ombord och detta tar säkerhetsansvariga Jimmy Harrell (Kurt Russell) inte lätt på. En katastrof nalkas. En katastrof som stundtals översätts med mekanisk precision till vita duken.

Min haka låg stabilt placerat i biofåtöljen under flertalet av Bergs mastigt regisserade spänningssekvenser. Oljiga och nergångna mekaniska komponenter slås samman, drar isär och utgör ett obarmhärtigt hot mot våra huvudpersoner. När Berg vrider upp tryckmätaren i Deepwater Horizon är det som att stå mitt i en oljig gejser från helvetet som pulveriserar varenda ben i kroppen på dig. Stundtals är spänningssekvenserna så pass välregisserade och insvepta i köttig fysik och kraft att jag kände mig mörbultad. Visst, i korta stunder tog CGI-kalaset över festen, men det är inget som på något vis förminskade mitt gripande biobesök.

Berg lyckas även hyfsat med sina karaktärsporträtt - något som för genren känns lika mytomspunnet som bigfoot eller snömannen. Nog drar Berg i en hel del klyschiga trådar och slår an på väl bekanta strängar men oftast stör detta mig inte nämnvärt. I filmens första akt när knegar-jargongen går på högvarv upplever jag stundtals att det är levande, mänskliga karaktärer jag får mig en glimt av. Karaktärer som snart blir tvungna att fullkomligt rusa ur sin bekväma comfort-zone. Uppbyggnaden är lika stabil som den är effektiv - trots en hel del väl använda ackord. Dessvärre är porträttet av antagonisten Vitrine väl ensidigt och han agerar främst kostymbärande girigbuk utan en hjärncell för mycket.

Mina främsta huvudbryn gällande Deepwater Horizon är att Berg till slut nästan frossar i hemskheterna. Det är fortfarande effektivt och välgjort men efter explosion nummer 503 samt heroiska monolog nummer 12 dras mina tankar till ingen mindre än Michael Bay. Då suddas den gripande grundhistorian ut och förvandlas till ren eskapism. Trots att actionsekvenserna är filmens absoluta styrka förvandlas dem mot filmens sista kvart till en svaghet. Tack och lov är detta inget långvarigt problem - men än mindre ett problem.

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt biobesök! Hyfsat välsvarvade karaktärer dras in i ett katastrofscenario av guds, obarmhärtiga nåde. Det är tokladdat med adrenalin och mörbultande av samtliga sinnen - även om det mot filmens sista kvart blir lite väl mycket av den kakan.

Bäst: Bergs handlag för intensiv action och hyfsade karaktärsporträtt.

Sämst: Tappar stundtals emotionell kontakt till förmån för sagd, intensiv action. Antagonisten Vitrine är väl entonigt porträtterad.