De vackra dagarna i Aranjuez (2017)

Jag har sprungit Göteborgsvarvet två gånger. Det är en sträcka på 22 km. Jag ska vara helt ärlig och medge en sak, det fanns stunder då jag definitivt inte njöt under loppets gång. Känslan i målgången var dock värt det. Men så är det också något jag bara gör en gång om året. Se film gör jag betydligt oftare. Att ta sig igenom en film ska inte ses som en bedrift. Det ska vara en lustfylld upplevelse, som absolut kan erbjuda mig som tittare lite tuggmotstånd, men när eftertexten börja rulla till De vackra dagarna i Aranjuez är det snarare känslan av ett avklarat maratonlopp som infinner sig.

Och då är den ”bara” 97 minuter lång, men tro mig, den här dialogtunga filmen kommer att testa ditt tålamod till bristgränsen.

Vissa filmer är betydligt enklare att sammanfatta än andra. På ett sätt är De vackra dagarna i Aranjuez extremt enkel att sammanfatta: en författare på landet strax utanför Paris skriver på en ny bok. Han blickar ut genom fönstret på sin uteplats och föreställer sig en man och kvinna sitta där. Han börjar skriva och föreställer sig vad de pratar om. Filmen visualiserar detta samtal mellan mannen och kvinnan med små avbrott där författaren tittar upp från sin text. Och ja, just det, Nick Cave dyker också upp en snabbis och spelar piano i författarens farstu. Resten av filmen är en enda dialog på en och samma plats.

De vackra dagarna i Aranjuez är regisserad Wim Wenders, som främst är känd för sina Oscarsnominerade dokumentärfilmer The Salt of the Earth och Pina. Förhoppningsvis blir det inga nomineringar för den här filmen. I sina värsta stunder är den nämligen lika utdragen som en föreläsning på högskolan där föreläsaren maler på i det oändliga om samma sak, varpå du vaknar upp ur dina egna tankar tio minuter senare och inser att samtalet fortfarande rör exakt samma sak.

Jag är ett stort fan av pratglada filmer som väljer att fokusera på en eller ett fåtal karaktärer samt filmer som nästan enbart befinner sig på en och samma plats. Så som Buried med Ryan Renolds, Locke med Tom Hardy och även Richard Linklaters Before-triologi med Ethan Hawke och Julie Delpy. Skillnaden mellan dem och De vackra dagarna i Aranjuez är att de tidigare har ett driv i dialogen, en tydlig riktning. Något sådant syns det inte röken av här.

Mannen och kvinnan på uteplatsen talar med slätstrukna röster i extremdetalj om till synes helt tomma ämnen. Det är så förbaskat utdraget. Det hoppas mellan berättelser om kvinnans första sexuella upplevelse, blodigeln på golvet, som såg ut som en bajskorv, och det forna kungaslottet i spanska Aranjuez. Förutom avsaknaden av en röd tråd mellan samtalsämnena dras tempot ner ännu mer av den löjliga detaljrikedom och tendensen till rent ordbajsande som alla repliker präglas av. Det är aldrig heller riktigt helt klart varför mannen tar en intervjuande position och mestadels bara ställer frågor till kvinnan.

LÄS OCKSÅ: Vår Recension av Wim Wenders "Every Thing Will Be Fine" (2015)

Det kan må hända finnas en djup symbolik inbäddad i filmen. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ibland ut och det går som åskådare att fundera över om det inte egentligen är författarens värld som är den fiktiva. Fotot är dessutom otroligt vackert med långa, svepande kameraåkningar runt skådespelarna som också de tycks stortrivas i manusets oförmåga av att ha nån form av fokus och struktur.

Jag har svårt att förstå vad Wenders vill uppnå med De vackra dagarna i Aranjuez. När jag lämnar salongen kan jag inte skaka av mig känslan att jag har bevittnat ett experiment som hade behövt en eller två vändor till i ugnen för att hitta sitt fokus. Som det är nu ville jag bara sova mig igenom största delen av det här oinspirerande, om än vackra, sömnpillret.