De ovanliga (2019)

De ovanliga är baserad på den verkliga historien om Stephane Benhamou - i filmen kallad för Bruno - som har ett boende för autistiska barn och ungdomar. Inga andra sjukhus eller boenden klarar av att vårda de som Bruno tar in hos sig. De har nämligen så pass allvarliga symptom att de ibland kan vara rent av farliga.

Bruno har länge kämpat med ett 40-tal intagna på boendet. Även om det är ont om både plats och anställda, vill han ta in ännu fler brukare. Dock har boendet organiserats utan officiellt tillstånd, något som gör att staten börjat undersöka det närmare.

Regissörerna bakom succéfilmen ”En oväntad vänskap” har till viss del återanvänt sig av samma recept. Det går att känna igen relationerna mellan vårdare och brukare. Precis som i förra filmen är vårdarna ungdomar som till viss del är utanför samhället och som utan jobbet ”inte hade varit någon”. Något som vårdarna får höra från sina chefer flera gånger.

Trots att det går att känna igen vissa element så är det till viss del dessa återkommande inslag som lyfter De ovanliga. Något som gjorde En oväntad vänskap så omtyckt var utvecklingen hos filmens huvudkaraktärer och relationen mellan de båda. Att få se alla karaktärs- och relationsutvecklingar hos både de autistiska barnen och nyutbildade vårdarna värmer både filmen och ens hjärta.

Filmen känns relativt lärorik och ger ibland en inblick i hur människor med autism kan bete sig. Det kan låta tråkigt, men faktum är att det stundtals blir rätt spännande att följa de oberäkneliga barnen. Man lär sig snabbt att man aldrig riktigt kan veta vad ett autistiskt barn kan göra näst.

Sammanfattningsvis är ”De ovanliga” en fin film sett till karaktärerna och deras relationer, men den faller på sin handling. Det blir repetitivt och har ingen ordentlig struktur. Tråkigt, annars hade det varit en riktigt bra film.

För mer läsning, spana in vår recension av den Oscarsnominerade dramakomedin The Farewell.