Recension: De ovälkomna (2023) – Högt betyg till ny thriller

Antoine (Denis Ménochet) och Olga (Marina Foïs) är ett franskt par som sedan en tid tillbaka bosatt sig i en avlägsen spansk by, belägen på det stilla och natursköna slättlandet i Galicien. I denna, som de ser det, perfekta idyll har de en egen grönsaksodling, några djur och även framtidsplaner på att renovera hus för att hyra ut till turister.

Några som inte delar det inflyttade parets rosenskimrande syn på tillvaron är grannarna tillika bröderna Xan (Luis Zahera) och Lorenzo (Diego Anido). De båda har under hela sitt liv bott i samma hus, brukat samma mark och under kvällarna spelat samma dominoparti med samma motspelare.

Spänningen mellan brödraparet och de inflyttade utbölingarna, allra främst Antoine, är milt sagt tryckt, och av anledningar vi först inte blir varse. Antoine, eller ”fransosen” som han ofta snorkigt kallas av bröderna, faller ofta offer för till synes harmlösa men förminskande gliringar och nedvärderande små spratt.

Bakgrunden till denna subtila fientlighet visar sig vara att Antoine, som en av få, valt att inte tillåta etableringen av en närliggande vindkraftspark i byn med motiveringen att det hade förstört naturen och den orörda skönheten som området har att erbjuda. Xan, Lorenzo och de andra byborna å andra sidan, såg detta som deras stora, och kanske enda, chans att ta de erbjudna pengarna från vindkraftsutvecklarna och lämna byn för alltid. Denna frustration riktad Antoines väg; en, vad dem anser, naiv utlänning som precis flyttat hit med sina ideal och nya perspektiv, kommer så småningom snöbollas till något större och värre än en vanlig schism grannar emellan.

Okonstlad nagelbitare

De ovälkomna är ett prima exempel på hur en film kan åstadkomma en påtaglig och omslutande stämning med till synes väldigt enkla medel. Filmen förlitar sig inte på några högljudda spektakel eller fördolda ess i rockärmen utan grundar istället sin nagelbitande spänning i rå och obekväm realism.

Filmen lyckas på ett utsökt sätt att träffa den exakta punkten av obehag där ett skämt korsar gränsen från retfull lättsamhet till psykologisk krigsföring och paranoia. Varje blick, varje tystnad och varje bakgrundsslinga från filmens soundtrack förhöjer den växande känslan av olust hos såväl oss i publiken som Antoine när frustrationen mot honom från omgivningen växer sig allt starkare.

Att långa, tålmodiga tagningar där våra karaktärer, tillika kombattanter, tillåts att driva handlingen framåt med något så simpelt som deras ord och argument gör att eskaleringen av den centrala konflikten mellan Antoine och byborna; blåögd idealism och bördsrätt; sansad logik och lössläppt vrede, sker så sömlöst att när den ofrånkomliga kulminationen av deras tvist till slut är nådd tas vi på sängen av exakt hur långt gången den i själva verket var – allting rakt under näsan på oss.

Tankarna förs lätt till Straw Dogs (1971) i hur Antoine, likt Dustin Hoffmans karaktär, agerar utböling i strid med lokalbefolkningen. I De ovälkomna hanteras inte hotet utifrån fullt lika makabert men med desto mer nyans och trovärdighet. Detta mycket tack vare att det är Antoines egen situation; desperat instängd i ett hörn med till synes ingen som kan hjälpa honom som står för spänningen i filmen, och inte naturen av de amoraliska gärningar han utsätts för.

Måhända att filmens tredje akt tar en riktning som inte landar helt rätt och får lite pyspunka, något som i sin tur drar ner helhetsintrycket något. Oaktat detta så är De ovälkomna, med sin okonstlade formalia, en framgångsrik stilstudie i lågmäld spänning.

"De ovälkomna" har svensk biopremiär 22 september.