Där kräftorna sjunger (2022)
Välspelat – men mer slätstruket än drabbande
Förutom Daisy Edgar-Jones starka skådespelarinsats, är det inte mycket som sticker ut med "Där kräftorna sjunger". Det är en sevärd film, fast lite för slätstruken för att göra huvudkaraktärens resa riktigt känslomässigt engagerande.
När jag ser Där kräftorna sjunger tänker jag på hur mycket bättre filmen hade kunnat bli om dess grundmaterial, Delia Owens bästsäljande roman, omarbetats av en skickligare manusförfattare och visualiserats av en bättre regissör. Manusförfattaren Lucy Alibar och regissören Olivia Newman levererar visserligen en sevärd film, men det griper aldrig tag på riktigt eftersom den tenderar att bli för slätstruken.
Filmen följer "träskflickan" Kya (Daisy Edgar-Jones) som växer upp ensam i North Carolinas våtmarker i mitten av 1900-talet efter att hennes mor och syskon flytt den misshandlade fadern, som till slut också lämnar Kya ensam att ta hand om sig själv. Tillbakablickar från hennes uppväxt varvas med nutid, då hon står åtalad misstänkt för att ha mördat en ung man (Harris Dickinson i en otäck roll) som hon också haft en relation med.
Daisy Edger-Jones är filmens stora behållning
Frågan om hon är skyldig eller inte hänger i hos tittaren ända till den sista bildrutan, och fungerar som en dramaturgisk motor i ett mysteriedrama som inte utmärker sig i mycket annat förutom skådespelet, som är rakt igenom fenomenalt från huvudrollsinnehavaren Daisy Edgar-Jones. Hon gjorde tidigare i år en övertygande insats i kannibalskräckisen Fresh, men jag tror att hennes roll i Där kräftorna sjunger kommer bli den som katapulterar henne ända upp till Hollywoods unga skådiselit, som utgörs av bland andra Timothée Chalamet, Anya Taylor-Joy och Florence Pugh. Hon förmedlar både sin karaktärs styrka och sårbarhet på ett rakt igenom övertygande sätt.
För slätstruken karaktärsskildring
Ändå blir man inte riktigt drabbad av det som hennes karaktär utsätts för. Hon är en ung kvinna som haft en uppväxt få nog kan föreställa sig. Hon mobbas. Hon misshandlas av sin pappa och blir lämnad helt åt sig själv. Hon hamnar i klorna på ett riktigt svin till pojkvän och misstänkliggörs av ett helt samhälle. Men hon lyckas överleva mot alla odds. Det är ett öde som borde gripa tag i mig. Dock blir det inte riktigt så, även om Daisy Edgar-Jones är riktigt bra. Felet ligger inte hos henne, utan i de val som regissören Olivia Newman gjort.
Jag har inte läst Delia Owens bok, men jag tycker att Newman har gjort en för slätstruken film. Det är helt enkelt något med filmens ton som gör att den är svår att ta riktigt på allvar. Jag tänker på den mjäkiga instrumentalmusiken och de censurerade sexscenerna. Inte heller det psykiska och fysiska våld som Kya utsätts för tycks regissören vilja skildra så ingående som förmodligen hade krävts för att göra Kyas resa riktigt känslomässigt engagerande. Förmodligen är detta ett medvetet val för att hålla nere filmens åldersgräns och på så sätt locka fler biobesökare. Men faktum är att storyn är för tung för att skildras så här slätstruket.
Därtill ifrågasätter jag behovet av berättarrösten som ackompanjerar delar av filmen. Vid flera tillfällen berättar Kya vad vi redan ser och förstår själva. Det blir, som så ofta när detta berättarknep används, övertydligt. Jag menar, när filmen skildrar Kyas relation till Chase (den unga mannen som hittats mördad), förstår vi genom Daisy Edgar-Jones övertygande skådespel att hon är osäker på sina känslor gentemot honom. Vi behöver liksom inte också få det bokstaverat för oss.
Filmen hanterar ändå sitt grundläggande mysterium väl, och Daisy Edgar-Jones visar på stor kvalitet. Betyget får därför, efter visst vacklande, en svag trea.
Där kräftorna sjunger har premiär på biografer runt om i landet 19 augusti.