Dangerous Game (1993)

I Dangerous Game spelar Harvey Keitel en vänsterprasslande filmregissör. Hans karaktär spelar in ett passionerat men otroligt destruktivt kärleksdrama där ett par grälar och slåss om vartannat. Paret spelas av Madonna och James Russo och båda gör fina insatser. Bäst är dock Keitel som spelar så övertygande att jag ofta under filmen kommer på mig att glömma att det är en karaktär och istället tänka “Vilket as han verkar vara den där Keitel”. Mellan scenerna där skådisarna festar och har ångest samt spelar in det gapiga dramat får vi se “dokumentära” scener där Keitels karaktär pratar om vad filmen han försöker göra går ut på. Detta är rätt passande och skänker faktiskt en stänk realism till filmupplevelsen.

När eftertexterna rullar så sitter jag och undrar vad filmen egentligen handlade om. Jag är villig att bortse från detta problem då filmen onekligen är ett imponerande konstverk. Obegripligt men snyggt. Skådespeleriet är i absolut världsklass och Keitel är otroligt övertygande. Madonna gör bra ifrån sig och hade jag inte vetat att hon var popstjärna, så hade jag tagit henne för vilken skådis som helst. James Russo är inte någon jag personligen är särskilt bekant med, trots att han dykt upp i mindre roller i filmer som Django Unchained och Snuten i Hollywood.

Det jag personligen har litet svårt för i filmen är att mycket i den framstår som pretentiöst. Detta störde mig i början, men efter ett tag kom jag till insikt med att folk som jobbar med den typen av film vars skapande skildras i Dangerous Game antagligen är ganska pretentiösa. Russos karaktär är en diva som har ett drogberoende och lever sig in allt för mycket i sin roll när han väl skall prestera. Madonnas karaktär får stå ut med Russos allt mer aggressiva framtoning medan Keitels regissör febrilt försöker medla mellan de två.

Huruvida du kommer tycka om den här filmen är väldigt svårt att svara på och “det är en smaksak” har aldrig känts bättre att säga. En del kommer att avsky filmen och tycka att det är händelselöst, pretentiöst nonsens och en del kommer tycka att det är ett välspelat drama där du som tittare får chansen att ständigt läsa mellan raderna och avgöra ifall det du ser är fiktion eller verklighet. Jag faller själv någonstans mellan dessa två eftersom jag absolut kan uppskatta att se en av mina absolut favoriter, Harvet Keitel, briljera med hur duktig han är, samtidigt som jag helt enkelt inte känner mig djupsinnig nog för att förstå exakt vad filmen går ut på.