Corpus Christi (2019)

Jan Komasas verklighetsbaserade drama Corpus Christi var nyligen Oscarsnominerad i kategorin Bästa utländska film där den med rätta förlorade mot storsegraren Parasit. Komasas film är välspelad men saknar utmärkande drag. Det är helt enkelt en bra film – rätt och slätt. Utan några höga toppar eller djupa dalar. 

Daniel (Bartosz Bielenia) får ett religiöst uppvaknande när han är på ungdomsanstalt. När han senare, efter lite fiffel, får vikariera som präst i en by finner han sitt verkliga kall. Men under ytan pågår en hård inre kamp mellan det sakrata och det profana. Kan han, splittrad och oerfaren, leda byborna som behöver en tydlig auktoritetsfigur? 

Ungdomsbrottsling blir ungdomspräst.

Personligen är jag rätt svag för religiösa dramer med grubblande präster. Ju högre Guds tystnad låter, desto bättre. Nattvardsgästerna är en av mina favoriter och jag uppskattade även Paul Schraders rip off First Reformed. Till skillnad från Gunnar Björnstrand och Ethan Hawke lyckas inte riktigt vår huvudrollsinnehavare i Corpus Christi leverera något större patos. Han spelar mest med ledsna hundögon kombinerat med några energiska inspel – tänk typ Mikael Nyqvist i Så som i himmeln fast utan den där smittande livsgnistan. Precis som filmen i övrigt gör Bartosz Bielenia ett bra intryck, men sällan mer än så. Ett plus dock för sista scenen. Där lämnar filmen sin comfort zone och blir plötsligt rätt intressant.

"Corpus Christi "kommer knappast att kvala in på min lista över religiösa favoriter, men det är ett klart sevärt drama som funkar fint att klämma en söndagseftermiddag.