Cold War (2018)

Cold War börjar i ett ockuperat Polen år 1951, mitt under det kalla kriget. Liberala Wiktor (Tomasz Kot) är en både erkänd kompositör och skicklig musiker. När han ska sätta upp en musikal hittar han Zula (Joanna Kulig), en ung kvinna med ett bråkigt förflutet. Genast uppstår heta känslor men deras kärlek är för vågad för den tidsperiod de lever i.

När Wiktor föreslår flykt från kommunismen till Frankrike blir Zula, efter en inre kamp, kvar medan han rymmer ensam. Det blir startskottet för en kärlekshistoria med både toppar och dalar som fragmentariskt rör sig över tid. När berättelsen sedan går i mål cirka femton år senare är det bara att konstatera att Cold War är en av årets bästa filmer.

Låter en svartvit polsk/fransk-talande film som kultur med jobbigt höga trösklar? Måhända, men i det här fallet långt ifrån sanningen. Sällan har ett så ärligt och naket men samtidigt mästerligt enkelt fall av svår kärlek porträtterats. Temat är tillräckligt allmängiltigt för att alla ska känna igen sig. Dessutom bidrar Pawlikowskis regi och det makalösa fotot till absorberande visuell upplevelse. Valet att filma i svartvitt känns fullt rimligt, många bilder är vackra som tavlor.

Sämre blir det inte av att de inhemska skådespelarna Joanna Kulig och Tomasz Kot levererar, vad jag måste anta är, sina livs rollprestationer. Kot gör storartat Wiktor till en sorts snäll version av den nu notoriske kulturmannen – pretentiös och krävande men med en godhjärtad genuinitet. Allra bäst är dock Kulig som verkligen skiner som Zula, den starka och begåvade moderna kvinnan som råkade vara född i fel familj i fel tid. Dessutom har hon en utstrålning som påminner om en viss Liv Ullman.

Det som imponerar mest i "Cold War" är dock samspelet mellan klippning och musik. Varje segment ur Wiktors och Zolas gemensamma liv är som hämtat ur en dagbok där sidorna slumpmässigt blivit utrivna. Tidshoppen kan vara allt från veckor, månader till flera år. Musiken – eller avsaknaden av den – hintar om när varje segment är på väg att ta slut. Kort därefter klipps det på ett sätt som kan verka brutalt, men sker i helt rätt läge. Detta blir allra tydligast vid filmens poetiska slut, där allting blir svart och endast en svag vindpust hörs i bakgrunden.

Sammantaget är "Cold War" årets hittills starkaste dramafilm. När eftertexterna rullar står det att filmen Pawlikowski dedikerar filmen till sina föräldrar. Och om denna hint till självbiografisk tolkning stämmer är filmen onekligen ett perfekt kärleksbrev att ge dem.