Dag för dag (2022)
Mörkt och ljust på en roadtrip mot döden
"Dag för dag" blev Sven Wollters sista film och vilken film det blev. Den bjuder på en dos av mörk humor och trasiga karaktärer som tillsammans berättar en liten historia om det vackra i att leva och att dö.
Roadmovies är en undergenre som sällan slår fel. Det är det perfekta upplägget för att trycka ihop en familj som känt varandra hela livet och ändå visar sig vara främlingar eller tvärtom, tvinga in ett gäng främlingar i en svettig bil och inse i slutändan att de har blivit en familj. Det handlar aldrig om att ta sig från punkt A till punkt B utan roadmovies höjer upp det uråldriga ordspråket "det är inte slutdestinationen som är målet, det är resan" och fläker ut det till sin yttersta spets. En gedigen roadmovie ska ha knasiga sidokaraktärer man möter på vägen, fantastiska platser man aldrig hade sett annars och framför allt ska det alltid ligga en pyrande filosofisk lärdom om livet någonstans mellan Circle K-korvarna och McDonalds-drive-inen.
Några av de mest kända roadmoviesen är National Lampoons Vacation (1983), Into the Wild (2007) och min personliga favorit Little Miss Sunshine (2006). Under pandemin välsignades även TV-rutan med danska miniserien Var ligger Løkken? (2020) och nu kommer Felix Herngren med en fräsch tagning på genren med Dag för dag. Denna dramakomedi är en perfekt blandning av melankoli och humor, något vi i Norden aldrig tycks få nog av.
På ett ålderdomshem någonstans i Sverige bor kompisarna Malte (Sven Wollter), Tage (Tomas von Brömssen) och Rut (Marianne Mörck). Malte har ett litet spöke i hjärnan som de har döpt till Adolf som sakta äter upp honom inifrån och han har bestämt sig för att åka till en dödshjälpsklinik i Schweiz. Hans favoritsköterska Katrin (Martina Haag) besluter sig för att följa med när hennes egna liv vänds upp och ner och när nyheten sprider sig hakar även Tage och Rut på, fullt inställda på att sätta guldkant på Maltes sista dagar. Släng in William Spetz som en bitter, improviserad extraskötare och vi har vårt ensemble som tar en småraggig husbil hela vägen till Schweiz.
Som sagt, det är i princip omöjligt i den här recensentens åsikt att sabba en roadmovie. Jag vill gå så långt och påstå att Dag för dag är en av de bättre jag har sett med sina trasiga karaktärer och uppmuntrande syn på livet som med all bevisning inte har varit särskilt schysst tillbaka. Den ena är dement, den andra är döende och den tredje sitter i rullstol. De är de sista som borde sätta sig i en husbil genom Europa men jag är glad att dem gjorde det för denna film är verkligen charmig och rolig, med en klar mörk underton. Manuset balanserade läskigt nära pinsamhetshumor som hade förstört hela poängen och den genuina, naturliga komiken som genomsyrar berättelsen men den drog sig tillbaka i skjortkragen innan jag tryckte ansiktet i skämskudden.
Trasiga karaktärer skiner upp
Dag för dag är karaktärsdriven jämfört med många filmer i genren där konstiga saker "bara händer". Alla i den ljusslingepyntade husbilen har en historia och sprickor i fasaden som gör dem så mycket mer intressanta än perfekta vita leenden och orubblig, optimistisk livssyn. Ingen är utsedd comic relief för alla har en egen typ av humor, ingen är det utpekade svarta fåret för alla har sina brister. Till och med Rut som uppenbart ska spela den überoptimistiska dynamittanten i rullstol har sina ögonblick där hon irriterar snarare än charmerar men det adderar bara till hela berättelsens tematik om att inget och ingen är perfekt. Förutom Marianne Mörck själv då kanske. Alla roller hon rör vid blir guld.
Dag för dag är en perfekt feelgood-rulle som släpps 31/3 på Cmore. Se den och njut lite av livets små grubblerier!