Clifford den stora röda hunden (2021)
Förutsägbart familjemys som vet sin målgrupp.
Visste ni att det finns en långlivad och uppskattad barnboksserie från USA om en förvuxen och tomatfärgad hund? Inte? Nu kommer i alla fall en live action-film om densamme, och den erbjuder oinspirerat men harmlöst mys för de yngre.
Böcker och filmer riktade mot barn innehåller gott om tokiga idéer. Vi i Sverige är exempelvis upphovsmakarna till en osympatisk och propellerbeklädd pojke som flyger runt Stockholm i ständigt sökande efter bekräftelse och gratis mat.
Berättelser likt dessa är svåra att knyta an till om man inte är bekant och uppvuxen med källmaterialet sedan långt tillbaka, något som visar sig i Clifford den stora röda hunden. En väldigt övergripande kritik mot filmen är nämligen att den i stor utsträckning riktar sig till en målgrupp som sedan tidigare är införstådda med att en tvåvåningshög och knallröd hund, som springer runt på New Yorks gator, inte är något nytt eller märkvärdigt.
Men okej, när man väl lyckas klättra över den kulturella barriären då? Ja, då erbjuder filmen dessvärre inte så värst mycket originellt eller minnesvärt heller. Inte aggressivt dålig på något sätt, utan mest fantasilös och återvunnen från liknande filmer i hur den utspelar sig.
De sedvanliga livsläxorna kommer ofta förhastade och lite väl frampredikade, humorn känns som lågt hängande frukt även för en barnfilm och den emotionella kärnan går ofta förlorad till förmån för en storyline som förlitar sig lite för mycket på känslan av att ”woops, nu måste vi ta hand om den här abnormalt stora och röda hunden”.
Simpel och lättsmält ”feelgood”
Förutom hunden i fråga stöter vi på en rad ända ansikten i filmen. Jack Whitehall, Tony Hale, och John Cleese har alla skrivit under på att föra denna barnboksfigur till filmduken. Tyvärr framstår Whitehall i rollen som det vuxna ankaret i filmen mest som en billig Ryan Reynolds-kopia med sin sarkastiska och inte lika effektiva sardoniska humor, samtidigt som Tony Hale spelar rollen som en tech-magnat med storhetsvansinne med ytterst lite diskretion.
MEN! Och det är ett stort sådant.
Trots filmens brister är det svårt att sitta och rynka näsan inför en solig barnfilm om en gullig datoranimerad hundvalp som lyckas ta fram det bästa ur sin självtvivlande matte. Det hela är oskyldigt och lättuggat mys som – och detta är viktigt att komma ihåg – inte är gjord för min skull. 8-åriga jag hade säkert älskat Clifford den stora röda hunden, och säkert av samma anledningar som jag inte gör detsamma.
Så för all del, ta med era barn, småsyskon eller alarmerande barnsliga kollegor till biografen för att se Clifford den stora röda hunden och se ifall deras omdöme frångår mitt, för det är ju trots allt dessa kritikers röster som borde vara av vikt i det här fallet.
"Clifford den stora röda hunden" går att se på svenska biografer.