Clara Sola (2021)

Med hela åtta Guldbaggenomineringar och en costaricansk Oscarsnominering till sitt namn finns det all anledning att vara nyfiken på Nathalie Àlvarez Meséns svenskproducerade regidebut "Clara Sola".

Filmen är en symboltung och ständigt småputtrande historia om religion och sexuell frigöring på den traditionsdrivna, costaricanska landsbygden. I centrum för denna omvandling står Clara, en 40-årig kvinna med vad som verkar vara någon sorts intellektuell funktionsnedsättning. Till följd av detta blir hon fortfarande vaggad av sin överbeskyddande mamma och av människorna i hennes omgivning blir hon sällan sedd som något annat än en börda.

Trots detta har Clara fått stämpeln på sig som någon sorts reinkarnation av den heliga Jungfru Maria med kraften att hela och skänka förtröstan med sin blotta närvaro. Detta uppdrag är knappast något hon själv valt eller eftersökt, utan är snarare en följd av en djupt religiös by i sökandet efter hopp och mening.

Ständigt närvarande men aldrig delaktig har hennes liv nästan uteslutande gått ut på att vara medgörlig, göra sig osedd och ytterst sällan få chansen att leva ett fullt och individuellt tillfredsställande liv. Detta börjar så sakteliga ändras när systerns nya pojkvän gör intåg i hennes liv. Denna nya bekantskap öppnar upp dörrar för henne hon nog inte trodde fanns när både en individuell vilja och sexuell lust börjar uppenbara sig för Claras medvetande.

Finstämd men något svårtillgänglig

"Clara Sola" är något av en ”mixed bag” för egen del. Filmen bjuder på ett förföriskt och poetiskt bildspråk som kräver både uppmärksamhet och tålamod från sin betraktare. Allt vad som heter spänning och möjlig konflikt ligger ständigt och pyser under ytan där ytterst lite handmatas till sin publik i form av konkreta frågor eller svar. Kanske lite för lite.

Jag förstår att det finns både många och breda underliggande teman att dissekera och fascineras över. Jag vet att det krävs en noggrann och talangfull person bakom kameran för att åstadkomma just detta. Men om jag ska vara smärtsamt ärlig med min inre kulturella finsmakare blir det för abstrakt och svävande för att jag verkligen ska kunna uppskatta och engagera mig i historien som berättas.

Filmens stora fokus på symbolik och det outtalade gör att uppskattningen av den främst sker mellan raderna från vad vi ser på skärmen, kvaliteter som har hittat en trogen supporterskara i kritikerkretsarna men som jag gissar kommer ha desto svårare att nå en större publik.

"Clara Sola" går fortfarande att se på vissa svenska biografer.

MER LÄSNING:

• Guldbaggen 2022 – Alla nominerade
• Årets bästa filmer