Claire Darling (2019)
"Claire Darling" är ett välspelat men långtråkigt fransk familjedrama.
Skådespelarna, med Oscarsnominerade Cathrine Deneuve i spetsen, imponerar i ett torftigt fransk familjedrama, som levererar precis det man förväntar sig. Alltså dysfunktionella relationer, cigarrettrök och ett långsamt berättartempo. Ibland fungerar det, ibland inte. I fallet "Claire Darling" resulterar det i ett potent sömnpiller som fick halva biosalongen att besöka John Blund.
Den excentriska kvinnan Claire Darling (Cathrine Deneuve) har levt ett liv fyllt av skuldkänslor och sorg. Speciellt med tanke på hur hon behandlat sin dotter, Marie (Chiara Mastroianni). På ålderns höst är hon fylld med ångest till den grad att hon bestämmer sig för att göra sig av med allt hon äger. Påpassligt kommer dottern på besök i samband med detta och gammalt groll förs upp till ytan.
Filmen berättas simultant på olika tidsplan. Det vill säga att samma karaktärer från olika tidsåldrar ibland huserar i bild samtidigt. Hela greppet, att använda sig av tillbakablickar, börjar bli ganska slitet men här fungerar det allt som oftast. Däremot spelar det mindre roll när filmens handling misslyckas med att greppa tag. Det är som att man hela tiden väntar på att någonting dramatiskt skall hända, men ingenting sker. Inte förrän mot slutet klämmer regissör Julie Bertuccelli (Franska för nybörjare) in en vändning som greppar tag. Men sen är filmen slut.
Claire Darling är inte någon dålig film. Tvärtom är den genomgående välspelad, där speciellt Deneuve och hennes verkliga dotter Chiara Mastroianni (ja, hon var en gång gift med Fellini-stjärnan Marcelo Mastroianni) har kul i sina respektive roller. Den tekniska biten går det inte heller att göra sig lustig över. Fotot är fint och regin kontrolleras med säker hand. Men det är någonting som saknas. Det finns inte tillräckligt mycket som skaver, som spelar roll, som utsätter karaktärernas relationer för verkliga prövningar. I ett familjedrama bör det knaka ordentligt, men Claire Darling slår inte direkt gnistor runt sig. Hon är mest tjurig och elak och bättre blir det inte förrän precis mot slutet, i en försoningsscen som känns otroligt krystad.
Att flertalet tittare somnade på pressvisningen är inget speciellt gott tecken. Snarkningarna började redan efter tio minuter och fortsatte ända fram tills eftertexterna rullade. Kanske är det så man bäst sammanfattar "Claire Darling", med ett gäspande.