Chocolat (2016)

I segregerade Frankrike under tidigt 1900-tal jobbar mörkhyade Chocolat (Omar Sy) på en fattig cirkus ute på landet. Hans roll är att spela en primitiv kannibal som skrämmer sin publik, men snart kommer allt att förändras. George Footit (James Thierrée) är en clown, vars bästa artistdagar är förbi, som jagar efter ett nytt nummer. I sitt sökande stöter han på Chocolat och föreslår att de formar en clownduo. Konceptet skulle komma att revolutionera världens clownartisteri...

Omar Sy blev världsberömd med filmen En oväntad vänskap (2011), och i Chocolat får han spela på samma tema. Han är återigen en samhällets underdog, som vaggas in i ett finare liv och klättrar sig upp till en högre status. I den här historien får vi lära oss att rasskillnader – oavsett hur stor framgång du uppnår – har ett dyrt pris.

Clownduons föreställningar bygger sin komik på att Footit – som representerar det normativa – trycker ned Chocolat. Och med tiden blir förnedringen på scen allt för påfrestande för Chocolat, som vägrar att behandlas annorlunda och försöker att slå ner den barriär som separerar de vita från de svarta. Hans revolt mot övermakten lyfter fram samhällets mörkaste sida och är filmens mest dramatiska parti.

Franska filmer - dessa ska du se

Det gör ont att se hur Chocolat måste infinna sig i att omvärlden inte är redo att acceptera honom som likvärdig. Det svider allra mest när en marknadsföringsbyrå skissar upp honom som en apa för att promota hans och Footits turné.

Ja, som du säkert förstår, är Chocolat ett drama där Sy får chansen att glänsa, vilket han stundtals även gör. Hans karaktär är mångfacetterad och inte alltid lätt att gilla, vilket är så underbart mänskligt. Men prestationen som präntat sig fast i min minnesbank är den av Thierrée, som skickligt gestaltar en komplex man med händerna fulla med att behålla vettet i sitt yrkes-och privatliv.

För att vagt jämföra Chocolat med En oväntad vänskap – som båda tar upp klassfrågor genom just "omaka par-temat" – tycker jag att den senaste av dem är betydligt bättre. Chocolat slår aldrig läger i feel good-träsket, utan doppar endast tårna i det. Och detta tjänar filmen på, eftersom att det något uttjatade budskapet att vi ska behandla varandra lika, oavsett dess ton, bör nå fram.

Chocolat är en karaktärsdriven film med en hög lägstanivå, men som brister i att den har för många spår. Filmen vill täcka fler ytor än den klarar av och hade tjänat på att skala ned antalet skildringar av universella problem.

Bäst: Upptäckten av James Thierrée, min nya franska favoritskådis.

Sämst: Filmen skulle tjäna på att vara några scener kortare.