Child’s Play (2019)
Den onda dockan Chucky är ointressantare än någonsin. Våldet är en parodi på en parodi till film.
I "Child’s Play" fortsätter Chucky sin mördarorgie i en på pappret innovativ reboot av kultskräckisen från 1988. Men trots halvdana försöka med att piffa upp nostalgin blir filmen en transportsträcka från början till slut.
”This is for Tupac!”, säger den mordiska dockan Chucky innan han sticker kniven i ännu ett offer, och är den enda repliken i Child’s Play som får mig att dra på smilbanden. Allt annat är ett taffligt försök i att klippa och klistra ihop gamla populärkulturella referenser med Mark Hamills karaktäristiska Jedi-stämma.
2019 kommer för alltid bli ihågkommen som rebootens år. Satirserien South Park förutspådde faktiskt det här för snart tre år sen i säsong 20. Invånarna i staden äter så kallade ”Member Berries”, en sorts vindruva som får de att minnas hur mycket bättre det var förr nu när dagens samhälle är ”skit”. Hollywood måste ha överdoserat Member Berriers nu när sommaren är späckad med reboots på Aladdin, Lejonkungen, Toy Story och nu Child’s Play.
I nytolkningen, och precis som i originalfilmen, lyckas en ensamstående mamma komma över en så kallad ”Buddi”-docka, som ersätter hundens epitet ”människans bästa vän. Hon ger dockan i födelsedagspresent till sin son Andy, en ensamvarg som är i stort behov av vänner. Han och dockan blir snabbt bästa vänner, men det han föga vet är att leksaken är omprogrammerad till att begå ondska.
"Child's Play" lär inte tillfredsställa någon.
Chuckys röst, som tidigare gjorts av Gökboet-profilen Brad Dourif har bytts ut mot Mark Hamills. Men inte ens Luke Skywalker kan rädda dockans förväntade kuslighet.
När Chucky går bärsärkagång flyger blodet och kroppsdelarna på sedvanliga manér. Men det blir varken skrämmande eller underhållande, utan mest en parodi på vad en riktigt splatter-film egentligen är. Avsaknaden på jump-scares är sorgligt stor och det sterila våldet lär inte tillfredsställa många splatter-fans.