Children of the Sea
Så vacker att jag nästan tuppar av.
Vissa filmer lyckas vagga in sin publik i en falsk trygghet. Filmer som konstant tycks flirta med dig och sakta viska "Jo, men jag är bra!" i ditt öra när du sitter och skruvar på dig. "Children of the Sea" är en sådan film.
Berättelsen om Ruka, en ung tonårstjej på sommarlov, börjar starkt. Hon blir avstängd från sitt handbollslag, ger sig av till sin pappas jobb på det lokala akvariumet där träffar hon Umi, en märklig, vattenälskande pojke.
Än så länge är jag fast. Stämningen. Musiken. Bilderna. Ja, Children of the Sea är så trollbindande vacker att jag nästan tuppar av. Jag vet inte vilken magi som ligger bakom de vackra handmålade animationerna men fyrtio minuter in i filmen har den mig i sitt grepp. Filmen är verkligen bland det vackraste Japan har gett oss.
Sen börjar nåt hända. Jag börjar fundera på vad som egentligen finns där under ytan. Umi och Ruka filosoferar om havet; han visar sig ha en särskild koppling till det stora blå. Märkliga meteoriter flyger över himlen. Havsvarelser sjunger oförklariga sånger. En mystik byggs upp. Men när filmen rör sig mot sitt slut ebbar det ut i mest ingenting – vad vill den egentligen ha sagt? Under sin sista akt utvecklas den mest till en slags undervattensvariant av 2001: A Space Odyssey, något den inte fullt ror i land.
Samtidigt är den så hjärtekrossande vacker att jag väl borde dyrka den. Eller?
Men det gör jag inte. Många av karaktärerna förbli ytliga och varken relationen mellan Ruka och Umi, samt de filosofiska frågor om livet och dess usprung. blir så djup som Children of the Sea vill.
Detta är en film med höga ambitioner och del outnyttjad potential, men som tack vare sitt vackra yttre och intresseväckande inledning lyckas fascinera i sina 110 min. Trots sitt smygflirtande.